Aftonbladet – 22 augusti 1859, sida 2

efter den senare, fullt klädd, kastade sig på sin bädd och sof tills dagningen. Det var en klar och herrlig morgon, då de resade foro från Bayonne. Hvarken Harold eller hans vän yttrade ett ord förr än vagnen rullade öfver vindbryggan och de voro ute på öppna fältet. Faran är nu förbi! utropade den förre gladt. Nej, tvertom; den har knappt börjat ännu, anmärkte den besynnerlige följeslagaren. De unga männen. betraktade honom förvånade. Nå, i alla fall, sade de, väro vi säkra tilldess, vi komma till Fontarbie. Vi fara ej den vägen, svarade kuriren; Jag har begagnat mig af den tillåtelse I i går afton gåfven mig, och ändrat vår väg; nu komma vi i stället öfver spanska gränsen vid Zugaramurdi. Afståndet dit är endast fem mil och på det förstnämnda stället väntar en af Christinos agenter att få taga mig till fånga. Men hästarne äro tagna till. Fontarabie. Jag vet det; jag har tagit mina mått och steg derefter. Våra pass äro ställda på Fontarabie. Det gör intet till saken. Och postiljonerna ? De få icke något val, fortfor den gamle mannen med samma lugna ton. Inom mindre än en timma skola vi lemna vagnen. Stode mitt lif endast på spels, tillade han, så skulle jag tveka vid att utsätta er för de obehag ert ädelmod kommer att ådraga er; men stora och vigtiga intressen stå på spel, och jag vågar icke tveka att begagna mig af denna möjlighet. Er väg till Madrid blir ej den närmaste. I måsten först besöka baskiska provinserna — ett land der naturen uppenbarat sig i sina herrligaste verk; der hvar och en, som är sann och ädel och värdig detspanska