Aftonbladet – 22 augusti 1859, sida 2

posten, steg Leon ur vagnen och satte sig på kuskbocken; vid framkomsten körde vagnen upp till husets port och han räckte passen åt sergeanten, som bar dem till vakthafvande officeren för att visiteras. Nära en qvart förflöt innan de återkommo, och dock förrådde den gamle mannen ej med ett enda ord eller en enda rörelse den oro han: måste hafva erfarit. Hafven I hört något om en carlistisk fånge, som skall hafva rymt? frågade sergeanten, då han räckte honom papperen. Ja, det talades knappt om någonting annat i Bayonne, svarade den föregifne kuriren; den damma kommissarien väckte upp mig midt i natten för att visitera mitt pass. Jag ser ju ut som en spansk general, eller huru? tillade han med ett hjertligt skratt. Ja, men det är icke en general; svarade soldaten. Allons! ropade flyktingen till postiljonen och det bar åter af i raskt galopp. Det är— Bullret af vagnshbjulen samt kuskens vå och hojtande, hvilken skrek och manade p hästarne, såsom endast franska postiljoner kunna göra det, hindrade Harold Tracy och bans följeslagare att uppfånga det återstående af meningen. Jag vill hoppas att vi en gång skola befinnas värdiga att få veta det, anmärkte der förre. Tålamod! utropade Harry skrattande. Ett råd, som vi finna så godt, att vi taga oss :riheten upprepa det för våra läsare. Våra resande kommo snart till den del af vägen, der passet Huarte viker af från stora landsvägen. Vägen höjer sig först småningom, krökande sig mellan klippor och täta skogssnår, som följa kanten af den smala stig som mulåsnorna hafva trampat. Stundom