Aftonbladet – 16 augusti 1859, sida 3

Qvinnan hörjäde blifva orolig: Och att dörrarne äro stängdar, tillade han. Hon betraktade honom :med förskräckelse. Samt rycklarne i mina händer. Det låg ett förfärligt hån i talarens röst, då han gjorde den usla qvinnan uppmärksam på sin ytterligt värnlösa belägenhet och huru fullkomligt hon var i hans våld. Kapten Helsman! hviskade hon — ty fruktan hade nästan beröfvat henne både förstånd och förmåga att tala — jag skall göra allt hvad ni vill. Jag hade orätt i att trotsa er. Förbarmande, förbarmande! Gör mig intet ondt; kom ihåg huru länge oeh tåligt jag varit er tjenare, er slafl Under det Bet Amos yttrade dessa osammanhängande utrop, gick hon baklänges till dörren, med den stirrande blicken fästad på sin herre. Just då hon kom dit, sprang bofven på henne med vargens vighet och vildhet. I ett ögonblick hade han fattat om hennes strupe och släpade henne till en soffa. Barnet lefver således? sade han: och stirrade vildt.på henne. Tack skall du. hafva för denna underrättelse. Mina öron äro de sista; för hvilka du kommer att yppa den. Striden var tyst, ehuru våldsam, ty under den mordiska tryckningen på strupen var offret ej i stånd att frampressa ett enda skrik. Småningom saktades hennes bemödanden att befria sig. En konvulsiv ryckning sammandrog hela hennes kropp, blod och fragga ramträngde från näsa och munn, Allt var slut. ; Mördaren släppte långsamt och varligt hennes strupe, färdig att vid minsta tecken till isf återtaga det dödande greppet, och först sedan han riktigt öfvertygat sig att dådet var fullbordadt, aflägsnade han sig ett stycke från soffan och betraktade den döda med de förvirrade tankar, som vanligtvis följa på fullbordandet af ett brott. i Han tyckte sig h ra ett buller, sökte sansa sig och skyndade till dörren nedanför trappan, som ledde till Nancys och miss Cheorlys rum,