Aftonbladet – 13 augusti 1859, sida 3

väl hafva hjerta att skada er? Låt mig nu se er Je igen.n Vid åsynen af deras bedröfyvelse syntes fånen djupt rörd — ; egna tårar började flyta, men ha ke på att-torka bort dem, Han tog wp: ; näsduk ur fickan, som Kit gifvit honom, och försökte med tafatt vänlighet torka bort miss Cheerlystårar. Gråt intes, snyftåde han; gråt intel Jem skall läsa sina böner för er. Sömmerskan uppgaf ett utrop af glädje. Hon hade kärt igen näsduken, och hennes första ingifvelse var att rycka den ur ynglingens Kand, hålla den mot dagern-öch betrakta de bokstäfver hon märkt i dess ena hörn. Hvar har du fått den här? frågade hon bäftigt. Hennes lifvade blickar och andlösa oro skrämde Kelf, som fruktade att han gjort något ondt, eller väckt hennes misshag, och-han blef förvirrad. Det är Kits näsduk, hviskade hon till sin följeslagerska; jag skulle känna igen den hland tusende; jag har sjelf fållat och märkt en. a Och hon pakade på den unge: mannens initialbokstäfver T hörnet af den. Ni har rätt, alldeles rätt, fortfor den upprörda flickan. Himlen vakar öfyer oss, och jag är en ond, otacksam varelse som ett enda ögonblick kunnat tvifla på dess barmhertighet. Det är förundransvärdt, Kur stor sjeifbeBerrskning qvinnor ibland kunna ega. Det hopp, som så oförmodadt visade: sig; återgaf miss-Cheerly hennes besinning. Hön visste att enda sättet för erhållande af eft förnuftigt svar var att synas lugn, och hon var således lugn midt under denrörelse som skakade hennes själ. j Den är vacker, sannerligen mycket vacker, Kelfo, sade hon. : BR Henpes medfånge såg på henne förvånad. Ni är således icke ond-på mig? svarade ynglingens : : Den unga flickan tvingade sig. att de, och räckte honom: banden, 1