Aftonbladet – 11 augusti 1859, sida 3

TJuGOsJETTE KAPITLET. O, hvilken börda från mitt hjerta fallit! Jag andas åter! Lifvets röda ström I mina ådror flyter lugnt och fritt. Gam. skådespel. Då våra läsare känna huru mycken vigt låg på den mer eller mindre lyckliga utgången af grefve Lilinis samtal med madame de Courcies samvetslöse fiende, kunna de lätt föreställa sig hennes själsångest, då hon denna dag helt ensam satt i sitt kabinett och med feberaktig oro räknade de minuter, som ännu fattades i den timma, på hvilken spanioren lofvat besöka heane. Det har blifvit sagdt, och med rätta, att ovisshet är den största af alla plågor; sinnet sväfvar ångestfullt mellan hopp och fruktan, och vi fråga oss sjelfva, om ej aningen om en olycka är svårare att uthärda än sjelfva. olyckan, då den drabbar oss. För henne berodde lif och död på framgången af spaniorens företag; vi vilja ej dermed säga att den olyckliga qvinnan hyste några planer på sjelfmord — vi mena denna moraliska död, som följer på ett förstördt godt rykte, förlusten af huslig lycka, brutet förtroende och förverkad aktning. Kommer han då aldrig2, hviskade bon. Skall han väl lyckas? Hade han lyckats, skulle han redan vara här. Denna ångest är förskräcklig! Skall det hädanefter blifva min lott att lefva förskjuten och föraktad, eller såsom en aktad maka till den ädle man, hvars namn jag bär? Den arma qvinnan fortfor att plåga sig med dessa och dylika frågor tills hon hade arbetat sig upp i en själsångest, som nästan beröfvade henne all besinning. Timman slog ändtligen, och det sista klockslaget hade knappt ljudit i det praktfulla kabinettet, då grefven syntes i dörren med ett ansigte strålande af glädje. År hade förflutit sedan-hön såg ett leende på dessa läppar. Hon betraktade honom ett ögonblick och