Aftonbladet – 10 augusti 1859, sida 2

ror Nedansiljans fögderi och zagnets ungsig representanten vid föregående riksmöten emmansegaren Liss Lars Olsson i Westanor, .eksands socken. För Ofvansiljans fögderi hemmansegaren råk Mats Matsson i Utmeland, Mora socken, stället för representanten vid förra riksmötet, älter Sven Ersson i Östnor. För Söderbärkes, Norrbärkes och Grangäres tingslager representanten vid föregående iksmöten Johan Bergström i Westerby. — Borgmästaren i Thorshälla, hr S. N.Lerin, har begärt plats i bladet för nedanstående senmäle: Till Redaktionen af Aftonbladet! Den uti Aftonbladet för den 3 dennes gjorda framtällning af ett emot mig anstäldt, nyligen afdömdt ktionsmål är af beskaffenhet, att jag, såvida icke let fria ordets makt må godtyckligt undertrycka rättinnade medborgares anseende, törde få förvänta att len species facti,, jag å min sida nu går att framägga, måtte varda utan något dröjsmål i tidningen nförd. Till mitt försvar emot de den 13 Juni 1853 af då rarande hr justitieombudsmannen Theorell gjorde annärkningar emot nästföregångna årets här vid rådwsrätten förde dombok har jag hos k. hofrätten, under: medgifvahde att domboken då icke funnits ullständigt ordnad, till ältit paragraferad, afslutad och inderskrifven, förklarat, att protokoll och utslag i la under årets lopp hos domstolen förehafde mål ch ärenden icke desto mindre varit vid inspektionsillfället uppsatte, så att för dombokens bringande. i fullständigt skick icke kunnat erfordras mera än vid pass en timmas tid, och att densamma följaktligen funnits i det skick som då billigtvis kunnat f.rdras, enär efter mitt förmenande det icke ålåge expeditionshafvanden vid underrätten att färdighålla domböckerna förr än vid Micheeli-tiden det påföljande året, då enligt gällande föreskrifter de renoveräde exemplaren i allmänhet böra till hofrätt insändas och vid hvilken tid underrätterne i Stockholm, som blifvit ifrån renovationsskyldigheten befriade, hafva förbindelse (K. B. den 10 Juli 1765) att sina domböcker hos hofrätten färdiga uppvisa. Sedan, med undanrödjande af k. hofrättens första, mig frikännande utslag, målet blifvit ifrån högsta domstolen återförvisadt och det emot mig åberopade vittnet, som sjelfva granskningen här verkstälde, hos k, hofrätten, der domboken vid vittnesförhöret var att tillgå, förklarat sig icke kunna bestämdt intyga att (den 13 Juli 1853) icke alla domboksprotokollen för år 1852 varit uppsatte, har jag, i anledning af hvad vittoesmålet för öfrigt innehåller, förmält att, utom den förut af mig medgifna ofullständighet, efter inspekterandet blifvit i domboken införda ett eller tvenne förut på särskilt blad eller ark skrifna protokoll, innefattande åtal, erkännanden och straffbestämmelser i brottmål, som redan före den 1Maj 1853 varit icke allenast expedierade, utan ock hos konungens befallningshafvande i länet redovisade, samt att å en med rubrik skrifven konkursdom rubriken blifvit utstruken och i stället en före sjelfva domen förekommande mening tecknad i marginalen, hvarpå k. hofrätten äfven genom sitt andra i saken gifna utslag (den 15 April 1856) förklarat mig icke kunna ådömas ansvar. Derefter och sedan hr justitieombudsmannen såväl i de underdåniga, ytterligare besvären, som uti dess embetsberättelse af år 1856 yttrat den åsigt, att jag i allt fall icke bordt gå fri från allt ansvar för den ovilkorligen erkända ofullständighet att domböken icke blifvit under sjelfva rättegången dag ifrån dag paragraferad, har K. M:t genom pryd den 2 Febr. innevarande år förelagt mig att med ed betyga, att den 13 Juni 1853 alla protokoll och utslag i de till rådhusrättens dombok för år 1852 hörande mål och ärenden voro fullständigt uppsatte. Icke förbiseende att hr justitieombudsmannen under detta ovanligt stränga. åtal sökt att såsom en väsentlig ofullständighet i protokollsföringen lägga mig till last förhållanden, dem jäg under skriftvexlingen medgifvit, har jag icke kunnat annat än med förklarande deraf utan edgång, efter det mig förelagda formulär, öfverlemna saken till slutligt bedömande, hvarefter k. hofrätten genom utslag den 22 sistl. Juli, för den försammelse hvärom jag ansetts i målet förvunnen, fällt mig att böta 30 rdr rmt. Att allt hvad jag nu anfört — och deraf väl icke något kan vara för mitt medborgerliga anseende förnärmande — fullkomligt öfverensstämmer med sanna förhållandet, är lätt att kontrollera för hvår och en som vill göra sig mödan att taga kännedom af handlingarne i målet, hvilka dessutom nogsamt utvisa att mitt försvar emot åtalet i dess helhet varit egentligen och hufvudsakligast grundadt på den af mig attade, här ofvan yttrade öfvertygelsen att en dombok icke ovilkorligen behöfver före Micheeli-tiden det påföljande året vara bringad till fullständighet. Denna tydning af gällande författningar delas helt visst af ganska många; och ehuru densamma af justitieombudsmannen icke blifvit godkänd, vågar jag dock, utan att gå grannlagenheten för nära, såsom en omständigher, utmärkande att hr justitieombudsmannen torde anse den icke sakna allt stöd af lag, anföra att då hr justitieombudsmannen under sin embetsresa år 1856 b:-sökte denna stad, hr justitieombudsmannen genom den honom då biträdande sekreteraren affordrade mig till granskning uttryckligen allenast 1853 och 1854 årens domböcker, men deremot icke den för år 1855, hvilken sistnämnde dock, jemte de tvenue äldre då för hr justitieombudsmannon framlades och lemnades utan anmärkning. Thorshälla den 6 Aug. 1859. : SN, Levin. Vi tillåta oss härvid anmärka, att hr Levins försvar har det felet att afhandla något helt annat än föremålet för Aftonbladets anmärkningar. Uti artikeln förklarades uttryckligen, att sjelfva den förseelse, hvarför hr Levin blifvit åtalad, icke ansågs så grav att den i och för sig borde inverka på hans befordran, utan att anmärkningen rörde hans beteende att uti ett i afseende på ansvarspåföljden ganska obetydligt åtal (och hvilket nu ock aflupit med 30 rdr böter) bestrida riktigheten af en angifvelse, i afseende å hvilken en domstol väl kunde ifrågasätta fullständigheten af den förebragta juridiska bevisningen, men om hvars fullkomliga befogenhet icke ringaste moraliska tvifvel kunde uppstå. Våra anmärkningar rik