Aftonbladet – 9 augusti 1859, sida 3

kalla till sina religiohslärare dem, :för hvilka det har förtroende! : Men huru. bedömes nu af talareti i Stockholms prestsällskap — samt dermed äfven af Svensk Kyrkotidning, i det hon intager utan all reservätion hans föredrag — detta steg? Jo, med det bestämdäste ogillande och förkastande, Det hade varit den Skottska frikyrkans pligt; säger Kan, attfrån den plats, hon hade som sitt lands kyrka icke egenmäktigt stifta lagar, utan hos parlamentet ärbeta på nödig förändritig och förbättring samt tålmodigt afvakta utgången. — något som hon äfven gjorde, ända tilldess hvarje utsigt till tättelse på sådan väg visat sig fåfäng; oeh då hon skilde sig från den öfriga Skottska kyrkan, gaf hon allenast sig sjelf sina lagar såsom ett af denna oberoende samfund. -Men-kastande härpå:sin blick på vårt eget lands -kyrkliga tillstånd, fortfar talaren: Hvilka-brister vår kyrka än må ega, huru skef hennes ställning till staten än må vara; allt sådånt rör endast utanverken at kristendomen. Ått den enskilde tillegnar sig Guds nåd i Christa Jesu till syndernas förlåtelse och sedligt allvar i viljan, detta är hufvudsaken. — Att.. detta tillegnande skall ske personligen, att i hvar och en enskilts eget bröst striden-skall-kämpas emellan den gamla och nya menniskan; med ett ord: att hvar och en rättfärdiggöres endast genom sin tro. det är reformationens stora grundsats. Genom den är den enskildes frihet och betydelse för samhället erkänd. Låtom oss vakta oss att drifva denna den enskiltes rätt derhän; att vi förvexlar hans ödmjuka sjelfpröfning med hans hejdlösa mönstringsbegär och samvetets; vittnesbörd .med hans nyckers hugskott. Ty. satnhället ärdock en makt emot honom. Det tillhör: honomv att i allt, som icke strider emot Guds bidjalltid underordna sig samhället, äfven då det uppträder för honom såsom kyrka,.. Här ha vi just qvintessensen! På samma sätt som enligt de despotiska samhällsteoriernas läror hvar och en bör öfverlåta åt regeringsmyndigheten handhafvandet af samhällets offentliga -angelägenheter, utan att tillmäta sig att vilja döma om de principer, af hvilka hon härvid ledes, eller om det sätt, hvarpå detta handhafvande sker, så bör nu hvar och en såsom en medlem af kyrkan blott sörja för sin egen enskilda så kallade salighet, men öfverlåta åt kyrkans myndigheter allt, som röret det kyrkliga tillståndet i dess helhet eller kan lända till detta tillstånds förbättring. x Sker detta icke, så är det endast hejdlöst mönstringsbegärn. Men är den enskilte då-kallad-att vara en sådan passiv medlem af kirkan, obekymrad om församlingens tillstånd i dess helhet? om hennes principer äro i öfverensstämmelse med en sann kristendoms anda, eller icke? om Kristi sak, Guds rikes förökelse, mensklighetens upplysning och förädling befrämjas eller motverkas? Kan dettå:väl vara enligt en kristens kallelse? Från kristenhetens början var det icke så, och hade det så varit, så skulle kristendomen icke hafva blifvit den makt, som mäktade nederlägga och besegra den förföljande hednhaverlden. Men icke heller nu kan det vara så. Att se ej blott på eget, utän på gemensamt bästa; är en af kristendomens stora hufvudtankar. Hos hvar och en, som blifvit rätt genomträngd af kristendomens anda; blir denna äfvenledes en kraft, som ickejblott-tyglar sinneslustarne inom hans eget bröst, utan äfven drifver honom att söka verka för andras upplysning och förbättring efter hans samhällsställning och förmåga, Det kyrkliga tillståndet i dess helhet kan derföre icke blifva för honom någon lik-giltig sak, lika litet som för den upplyste, frie medborgaren i ett land det politiska sam-: bällstillståndet kan blifva det. S Men, invänder talaren i Stockholms prestsällskap, om det här visserligen var majoriteten, som genom sitt utträdande ur kyrkan konstituerade sig till. ett särskilt kyrkligt samfund, kan-icke vid ett annat tillfälle minoriteten vilja tillegna sig samma rätt? Kan icke jemväl efter den skottska frikyrkans prins cip en majoritet påtvinga en minoritet en för den motbjudande själasörjare, och kan frikyrkan då rättvisligen kländra denna minoritet, om den icke fogar sig med undergifvenhet i skickelsen och separerar sig: från majoritetens välde?, Så kan man visserligen fråga, så snart man förbiser och aktar för intet den princip, som ledde till detta utträdande ur kyrkan. Historien har intill denna dag icke att uppvisa något kyrkosamfund, som utträdt eller separerat sig från ett annat, der ingeh strid om principer varit förbanden: Men äfven om de, som sålunda separera sig, endast utgjorde enminoritet? Hvad mer? De folk, hvilka omfattade reformationens läror, utgjorde i förhållande till dem, som fortfarande förblefvo den romerska kyrkan trogna, endast en minöritet; och ifrån denna minoritet bur många mindre Minoriteter hafva icke sedermera i hvarje land separerat sig! Man -kan beklaga de orsaker, hvilka föranleda en sådan schisin, och man kan äfven beklaga den ömsesidiga hätskhet mellan samfunden; gom deraf vanligtvis, åtminstone till en början, föranledes. Men en fri vilja att tillhöra detsamma är icke desto mindre ett hufvudvilkor för hvarje samhälle, allra mest för hvarje kyrkligt. Staten förvägrar icke gerna och kan blott uti undantagsfall förvägra en medborgare att lemna honom. Lika litet öch ännu mindre kan då ett kyrkligt samfund-ega rätt eller fog förhindra, att medlemmar utträda ur och bilda ett eget samfund utom detsamma; ty andans band, som är frihetens, är dock det enda, af hvilket hvarje sådant samfund kan och bör sammanhållas. Hos os8 har. intet-sådant-behof. som -ledde