Aftonbladet – 8 augusti 1859, sida 3

, regeringen om möjligt ett oroligt och dåbgi folk. Veden regering som på sitt skuldregister har en sådan synd, och de olyckor, som deraf härflyta, för dess eget och andra folk. Om bildningen, d. v. s. den sanna menniskovänliga bildningen, hade rösträtt i de stora europeiska konferenserna, så skulle den utan tvifvel förorda att man i kristendomens namn afsatte hvarje regering, som icke bättre förIstode sitt: höga kall än att den hyllade en statskonst som vore obekant med kristendo. mens enklaste moralbud. Många svåra lidanden skulle derigenom besparas de. tusende siI nöm tusende som nu gå under såsom oskyldiga offer för sina regeringars moraliska lyten, och en bättre fred skulle tvifvelsutan komma satt råda emellan de särskilta staterna. Vilja icke regeringarne sjelfva på sådant sätt visa, att de af hjertat önska stå i spetsen för dem som i verlden kämpa för sanningens seger, så kommer väl saken att arbeta sig fram på det gamla sättet. Och det är i den tron — för att döma efter stämningen här på stället — som jag fruktar att den nuvarande franska regeringen gör både Frankrike och hela det öfriga Europa mycket ondt derigenom att den gör. sig misstänkt äfven hos dem, som vilja tänka väl om densamma. Det kan ej i längden bestå på det viset. Det är hemskt att.se la France, huru lungt hon leker fastän hon är likblek :som om -hon skulle vara död, och fastän hon känner repet om halsen. Det synes på henne att det blir ännat af i det afgörande ögonblicket: hon -har visst mycket I förtroende till sina Krafter och jag undrar ej derpå. Jag beklagar den, som försöker att vara hennes bödel. Jag har nog länge lefvati det arma, olyckliga Italien, för-att veta hvad dess bättre befolkning nu lider viden ånyo gäckad förhoppning; och hvem har ej tillräcklig kännedom om fransmannens lynne för att veta huru djupt han bör känna sig. Kränkt af en sådan fred som den ayss afslutade? Fred önskade utan tvifvel de flesta; men lika säkert är att. de äro ganska få somicke anse kejsaren hafva gjort ett dåligt bruk af sin armås tapperhet, och synder af det slaget har fransmånnen. tror jag, svårt att förlåta. Från ett visst håll har kejsaren derigenom ådragit sig ett farligt hat, som hvilket pater peccavi som helst svårligen skall förmå att mildra. Måbända skall fransmannen icke blifva ensam om han en dag. ställer sin kejsare till rätta. Hvadsägen I derhemma? Han trodde :sig kanske böra afbryta kriget för revolutionens skull; men om någon revolutionär återverkan på europeiska freden kommer att utöfvas till följd af den fred han tillskapat,:så skall troligen Europa påpeka honom såsom gerningsmannen, såsom den der genom att gyckla med löften och leka med menniskors lif och välfärd tvungit folken att sjelfva värna den offentliga moralen emot mäktiga våldsverkares försätliga angrepp. Började kejsaren kriget, såsom mån-gen trodde, för att undvika att personligen förföljas såsom frihetens förtryckare, så har han med sin tortyrredskap hoppat ur äskan och i elden, och med fasa kan man tänka att hvarken hans ensliga flykt på omvägar till klosterlifvet i S:t Cloud, ej heller den armå, i spetsen för hvilken han lär ämna våga att hålla ett högtidligt intåg i Paris, skall skydda den, som mången inom sig redan dömt säsom fogelfri, från att blifva ett föremål för utbrottet af den förtviflade förbittring som han uppväckt emot sig. Sannolikt har hans skiftesrika bana företett flera sådana knaggliga punkter som den närvarande; hon synes mig nästan -hel och hållen såsom en sådan der slingrande slipprig smygväg utmed -afgrunden, på hvilken endast åsnor och vilddjur kunna gå fram. Vanans makt är stor och erfarenheten är en god läromästare. Det finnes ingen anledning att betvifla att icke Napoleon genom den betydligt utvecklat de stora anlag till liknöjdhet för gapande afgrunder, hvarmed han af naturen sannolikt blifvit -rikligen begåfvad. Det behöfves ock; ty-få menniskor hafva väl haft så mycken bitterhet att bekämpa som han, och denna bitterhet har han aktat så föga att han genom sina handlingar oupphörligen underblåst densamma. I denna stund tyckes hatets och förbittringens fackla blossa så högt här på stäl et, att det vill mera än mensklig förmåga ill att leda den dit man önskar. Man har väl mången gång förut sagt på samma sätt, vissar jag; men man får ej glömma att de örmenta eller verkliga anledningarne till förvittring ständigt ökats och att den rörelse, . som går i oupphörlig tillväxt, snart uppnår . n svindlande fart, som till slut kanske icke nlifver så lätt att reglera....