Aftonbladet – 1 augusti 1859, sida 3

vet huru vigtigt det är att hindra dem komma undan ? Ja, fullkomligt. Eller att tillåta dem något meddelande med sina vänner. Hafva de några vänner? frågade Bet. Att döma efter utseendet måste då dessa vänner vara fattiga nog. Vänner,, upprepade hon; de äradå rikare än jag. Man må nu kalla dem vänner eller icke, så finns det påflugna narrar i verlden, som med nöje skulle blanda sig i deras angelägenheter. Har någonting händt medan jag varit borta? Ingenting, sir, — det vill säga nästan ingentiog. De finna tiden lång, hvilket är ganska naturligt, och jag höll just på att se ut något arbete åt dem.n På deras begäran? frågade herrn ihuset. Ja, på deras begäran, sir. Kaptenen besinnade sig några minuter. Du borde hafva frågat mig först, sade han. Jag ämnade göra så, sir, innan jag skulle gifva dem något., Jag genomskådar nog deras plan, fortfor den sluge verldsmannen; de tro sig kunna innästla sig i din gunst genom att göra sig nyttiga för dig. Qvinnan hånlog. Med hvar och en annan kunde det kanske lyckats, fortfor kaptenen, men jag kan lita på dig, kan jag icke det,. Bet. Frågan framställdes i en halft gäckande, halft hotande ton. Bet, som under ofvanstående samtal besvarat hans frågor med en köld, som den, hvilken varit obekant med hennes karakter, lätt kunde tagit för likgiltighet, upplyfte sina mörka ögon för ett ögonblick och såg förebrående på honom. Ni vet att ni kan det, svarade hon,