Aftonbladet – 29 juli 1859, sida 2

redje artikel besvarar frågan 758: Hvad förstås med len synliga kyrkan? sålunda: Alla de, som utvärtes ;ch med munnen bekänna Kristi namn, utan att hafra tron i hjertat. Ligger ej i detta svar den allra ydligaste och mest bestämda uppmaning åt alla tronde menniskor att utgå ur den synliga Eyrkan, såsom ett verkligt Babel, en trooch andelös förening if blott muntliga bekännare? Hvem kan förtänka len enfaldige, om han öfvergifver ett sådant samund för att begifva sig in i den osynliga kyrkan, hvilket begrepp hr Ternström definierar så, att hon ir pdetsamma som de Heligas samfund eller de menniskor, som hafva både hjertats iro, munnens bekännelse och lefvernets rättfärdighet? Fn skarpare donatism har väl knappt i någon svensk lärobok blifvit uttalad, och vi måste göra hr Ternström: ansvarig för alla de oundvikliga följderna af denna lära Författaren får verkligen se sig om innan han blir i stånd att förlika den separatistiska tendens, som går igenom hans katekesutläggning, med sin tjocka bok Om den sjunde Basunen eller det tredje Ve, hvilken han fem år derefter utgifvit, och hvari han är så desperat konservativ, att han förkastar och förbannar allt hvad kyrklig rörelse heter. Endera skriften måste författaren högtidligen förneka och afbedja, såframt han ej vill drifva uppenbart gäckeri med sina läsare. I likhet med en annan stor teelogisk författare, har han låtit ertappa sig på hvarandra alldeles motsatta vägar, ty för 20 å 25 år sedan var hr Ternström den kyrkliga frihetens förfäktare och en församlingens man, men hvad är han nu, om icke en religionstvångets bangrförare, en högkyrkans slaf, en vild bekännare af alla de galenskaper, som höra till det rådande systemet? Hvar han nu framträder i det offentliga, vare sig med tal eller skrift, på kyrkliga konferenser och stiftsmöten, eller med afhandlingar och böcker, drifver han reaktionära och stationära läror så besatt narraktiga, att sjelfva Svea rikes primas icke har dem massivare. I fordna dagar stodo dessa båda herrar såsom afgjorda antipoder emot hvarandra, den ene i rustningen af Nordisk Kyrkotidning, den andre såsom mouvementets och antisymbolicismens kämpe i Theologisk Qvartalsskrifts. Nu kunna de taga hvarandra i handen och offentligen besegla förbundet mellan eljest oförenliga åsigter. En annan gång torde vi återkomma till hr Ternströms kateches för att traktera vår allmänhet med andra godbitar af det äfventyrliga slaget, ty den erbjuder verkligen en hekatomb af slagtoffer, hvilka ej gifva den här erbjudna getabocken efter i smaklighet. Det är dock synd och skam att kritiken hittills gått författaren Ternström: nästan alldeles förbi. Efter råd och lägenhet vilja vi hädanefter komma honom ihåg. Af denna lilla profbit torde läsaren hafva erhållit likasom en försmak på hvad komma kan och komma bör, helst om hr Ternström skulle den 13 Juli hafva blifvit hedrad med Lunds stifts förtroende. I sådan händelse må hans kommittenter ej göra sig alltför säkra om hans position 1 det högvördiga ståndets plenum, ty hr Ternström förr kan komma igen och gifva hr Ternström nu fullkomlig dementi; ett sådant inverteradt förhållande ligger ingalunda utom möjlighetens gräns. Kameleontiska naturer äro de vanskligaste figurer under solen, ty bäst man har dem i en färg, skifta de i en annan, och ingen dödlig kan beräkna de öfvergångar de äro i stånd att exsegvera. P.G.A. Öv a — Med anledning af den nya förordningen om extra judiciel bestraffning inom armån yttrar Östgötha Correspondenten: En ny förordning, gifven Stockholms slott den 29 sistl. Mars, rörande den extrajudiciella bestraffningen inom armåen, lästes i sednast hit anlända Postoch Inrikes Tidningar, Inom rikets ständer hafva gång efter annan röster böjt sig för upphäfvandet af allt prygelstraff. När regeringen nu gjorde sig besvär med en förändring, torde man hafva haft skäl att hoppas, det ifrågavarande vanärande straff blifvit upphäfdt. Det skulle hafva på ett för framtiden hedrande sätt utmärkt konung Carl XV:s tillträde till styrelsen, bade ban invigt sin regering med es sådan åtgärd. Tyvärr har detta dock icke skett. : Sammanställer man de nya och gamla extrajudiciella straffbestämmelserna, inser man lätt, att de blifvit icke så litet mildrade för officerare, samt äfvenledes något jemkade för underofficerare, hvaremot de för manskapet faststälda motsvarande nyancerna äro temligen föränderliga. Visserligen har man minskat det högsta straffet från 50 till 40. prygel, men på det hela torde denna förändring kunna befraktas såsom endast varande af homoeopatisk natur. Långt bättre hade varit, om regeringen alldeles icke befattat sig med denna fråga, än att framlägga det resultat, hvartill den ou kommit. Vi förmoda, att rikets ständer, efter detta, komma att med mera värme och allvar omfatta prygelstraftets afskaffande än hitintills. Det är icke i åsynen af den franska armåns uthålliga och lysande tapperhet i Italien som man kan påstå, att prygelstraftet är nödvändigt för diseplinens och åsprit de corps upprätthållande. ER RA RR RR