Aftonbladet – 29 juli 1859, sida 2

frågade Nancy, som började känna sig högst förfärad vid åsynen af den blekhet, som spred sig öfver vännens ansigte. Åb, ingenting — jag hoppas åtminstone att det ej är något allvarsamt, svarade Emma; men de förhållanden, hvarunder vi blifvit hitförda och nu finna oss vara fångar, ingifva mig misstankar. Fångar? Tst! afbröt den förra. Jag hör steg itrappan; vi skola snart få veta om vi kunna le åt vår dårskap, eller om vi beböfva anropa Gud om styrka att uthärda nya lidanden. Säg ingedting om silfverkannan, tillade hon hviskande. Dörren öppnades, och Jasper Crouch kom in, åtföljd af qvinnan, som bar en vinkaraffin i handen. Då mannens blick föll på kannan, mörknade den, och han mumlade något i vredgad ton till qvinnan, som tog den af bordet och lemnade rummet. Emma kände sin farhåga bekräftas. Hur är det med min stackars Rebecka? frågade hon och sökte antaga en så lugn och och obesvärad min, som om ingen misstanke om hans redlighet fått insteg i hennes själ. Mannen log. Det hade intresserat honom under en så lång tid att studera deras drag, med hvilka han kom i någon beröring, att det skulle varit ganska svårt för den oerfarne och sannfärdige att föra honom bakom ljuset. Det fanns ej en enda skymt af uttryck, hvaraf ett menskligt ansigte är mäktigt, som ban icke kunde tyda — ifrån det. tvifvel, som ännu tvekar, till förtviflans djupa, tröstlösa visshet. Miss Cheerly, sade han och bortkastade på en gång det sätt och ton af en enkel, hederlig Tandtman, som han med framgång antagit; vi skola, onr ni behagar, hädanefter spela med öppna kort. Jag tycker om att se