Aftonbladet – 29 juli 1859, sida 2

Emma beslöt att behålla den upptäckt hon gjort, som en hemlighet, äfven för sin vän, hvars obekantskap med förföljelsens rätte upphofsman möjligen kunde blifva af nytta. Jag skall söka taga mig i akt för den faran, så godt jag kan, sade Jasper, i det han steg upp för att gå. De enda personer ni kommer att se under ert vistande här, utom jag sjelf, äro den qvinna, som nyss lemnade rummet, och den gosse, hvilken öppnade grin den åt oss. Han är en för stor fåne att förstå er belägenhet, om ni ville förklara den för honom, och för stor pultron att våga hjelpa er, om han förstode den — och hvad qvinnan beträffar,, tillade han, så låter hon ej muta sIg. Med dessa ord lemnade han rummet och riglade dörren omsorgsfullt. Hvilken bedragare!, utropade Nancy, alldeles betagen af häpnad. Då jag hörde honom tala om sin hustru och om Rebecka, huru den långa vandringen hade kastat henne på sjukbädden, så tyckte jag att han var nästan lika enfaldig som jag sjelf. Ack, miss Cheerly, goda miss Cheerly! tillade hon och såg sig omkring med nedslagen min; hvad skall stackars Kit tänka? Hvad skall han känna ? Det är icke den minsta orsaken till min sorg), svarade Emma, att er tillgifvenhet för mig, goda, bästa Nancy, har gjort er till deltagerska i min olycka. Det sörjer jag icke öfver,, svarade sömmerskan och bjöd till att icke gråta; ty huru skulle ni hafva uthärdat ensam? Jag kan väl inte vara af stor nytta för er, men detär dock godt att hafva en vän med sig. Om jag blott kunde förstå hvarföre vi blifvit hitförda — kan ni det ? Emma skakade sorgset på hufvudet. De kunna väl aldrig vara nog gudlösa att