Aftonbladet – 29 juli 1859, sida 2

ria medicä hr Wahlberg, professorn i peiatrik hr Abelin, förste lifmedikus hos framl. onungen hr Faye, tjenstgörande lifmedikus os H.M. kontngen hr P. R. Lundberg, tjenstörande lifmedikus hes H. M. enkedrottninen Desideria hr Hilphers, tjenstgörande lifnedikus hos H. K. H. hertigen af Östergötand hr Wästfelt, lifmedikus hr Dellvik, lif: nedikus hr Nerman, lifmedikus hr Grill och ifmedikus hr D: V. Lundberg. Den framl. konungens lik fanns upplagdt vå ett bord uti dess s. k. audiensrunm. Sedan hr riksmarskalken hade förklarat, utt örrättningen kunde Deg uppläste först ifmedikus hr Liljewälek följande Berättelse om Hans Maj:t konung Oscar den Förstes sista sjukdom. Hans Maj:t konong Osear den Förste hade, med indantag för bröstkorgens bildning, icke någon stark kroppsbyggnad, men åtnjöt likväl under större delen if sin lefnad en temligen god -helsa. Efter att såsom yngling hafva genomgått en svår typhusfeber, angreps högstdensamme i sin kraftfulla mannaålder af en rheumatisk feber, hvilka begge sjukdomar fortgingo med vanligt förlopp, utan att efterlemna några för helsan menliga följder. Hans Majestät kunde således vid uppstigandet på tronen med oförtröttad arbetskraft och ostörd helsa egna sig åt dei verksamhet hans höga kall fordrade, och gjorde ock detta med ett nit, som vittnade om den varmaste pligtkänsla. Vidvårbrytningarne inträffade likväl icke sällan en besvärande oregelbundenhet uti hjertats verksamhet. Detta sjukdomssymptom blef dock vanligen icke af lång jer re utan vek inom kort tid för lindriga medel, och då Hans Maj:t nästan årligen under den mildare årstiden företog resor till aflägsnare landsorter eller till konungariket Norge, samt oftast först långt fram på hösten inflyttade till hufvudstaden, återvann organismen genom vistandet på landet och genom den starkare rörelse, som Hans Maj:ts resor föranledde, hvad det under vintern genom ett ansträngande studium långt fram på nätterna fortsatt arbete, i förening med ett mera stillasittande lif, förlorat. Under loppet af år 1851 blef emellertid helsan allvarligt vacklaide, hjertats rörelse blef fortfarande oregelbunden, matsmältningen stördes, och lefvern tilltog i omfång. Äfven nervsystemets vigtigaste centralorgan visade omisskänneliga spår till en trötthet, som ovilkorligen fordrade hvila. Hans Naj:t begaf sig i följd häraf sommaren 1852 till badorten Kissingen och företog efter badkurens slut en resa till Schweiz, samt återkom till sina länder på hösten samma år, med försvunnet lefverlidande och en jemväl i öfrigt förbättrad helsa. Men nu träffades fadershjertat af den smärtsamma förlusten af en älskad son, och innan kort låg äfven den sörjande höge Fadern på sjukbädden, lidande af samma sjukdom, som öppnat grafven för den så bittert begråtne sonen. En typhoidfeber med särdeles långsamt förlopp hotade nu under flera veckor Hans Maj:s lif, men lemnade slutligen rum för en convalescens, som, ehuru långsam, dock ingaf förhoppningar om en för framtiden ostörd helsa. Dessa förhoppningar uppfylldes ock till någon del, och de skulle helt säkert hafva gjort det fullständigt, om icke de politiska förhållandena tagit Hans Maj:ts arbetskraft alltför mycket i anspråk och bestämt Hans Maj:t till att förbise omsorgen för sin egen person, för att egna sig helt och hållet åt omvårdnaden af de begge folkens angelägenheter, hvilkas lycka utgjorde högsta målet för den konungsliga pligtkänslan. Det själen öfveransträngande arbetet Hans Maj:t i följd bäraf underkastat sig, de uteblifna eller förkortade sommarresorna, jemte försummoandet af en väl behöflig badkur, togo slutligen ut sin rätt, och med ingången af år 1857 började Hans Maj:ts helsa ånyo på ett högst oroande sätt blifva vacklande, med tydliga blodkongestioner åt hufvudets ädlare delar. De nedra extremiteterna, hvilkas musculatur alltid varit svag, började ock svigta under kroppens tyngd, och på samma gång som combinationsförmågan för dessa delars rörelse befanns störd, besvärades Hans Maj:t af svindel, särdeles vid Å hufvudets rörelser, samt af kräkningar, hvilka symptomer, i förening med en förminskad arbetskraft och ofrivilliga muskelryckningar, antydde närvaron af ett djupare lidande, sannolikt en ramollition uti det centrala nervsystemet. Oförmågan att fullgöra sina kungliga pligter alstrade nu hos Hans Maj:t en djup melankoli, och Hans Maj:t uttalade sjelf redan i sjukdomens början sin öfvertygelse om dess ob-tlighet. Ehuru denna öfvertygelse beklagligtvis icke kunde annat än delas af dem, som hade det oskattbarå förtroendet att vara Hans Maj:ts läkare, ansågo vi Ålikväl icke tillständigt att då offentligen uttala densamma. De mot sjukdomen använda medel blefvo ock utan någon väsentlig verkan; den i de nedre extremiteterna börjande förlamningen ökades småningom, och efter det Hans Maj:t i känslan af sin oförmåga att längre utföra det höga värf, till hvilket Försynen honom kallat, uti d.varande H. K. ÅH. kronprinsens händer öfverantvardat de förenade rikenas styrelse, lemnade den djupa melankolien rum för en allt mer och mer tilltagande sjuklig liknöjdhet jemväl för de ämnen, som H. M:t i sin helsas dagar omfattat med det mest lifliga intresse. Sjukdomen fortgick derefter långsamt mot sitt mål, och förlamningen började så småningom sträcka sig till I dej öfriga af viljan beroende muskler, så att mot slutet af sistl. Juni månad både nedre och öfre extremiteterna, jemte utförsgångarnes slutmuskler, voro nästan fullko nligt förlamade, under det att ofrivilliga ryckningar tidtals satte högra benet i en darrande rörelse. Nu hade äfven matlusten försvunnit, och oaktadt matsmältningen förblef ostörd, hade dock kroppen starkt afmagrat, under det att de dittills ytliga, ofta i läkning stadda liggsåren, hvilka sedan mera än ett halft år förefunni.s, utan att föranleda någon betydligare smärta, började vidga sig och antaga ett gangrenöst utseende, Krafterna sjönko härunder allt mer och mer; talförmågan, redan förut inskränkt, upphörde slu ligen alldeles; lungorna fyll: des af slem, som i f ljd af respirationsmusklernas börjande förlamning endast med ökad svårighet kunde upphostas; och den 8 dennes, kl. 8 på morgonen, :J utslocknäde H. M:t i en stilla död, -hvilande uti armarne på sin höga gemål, som under den merasän tvååriga sjukdomen aldrig vikit från hans sida samt omgifven af samtliga den kong!. familjens öfrig: medlemmar, jemte henne under bittra tårar knäböjan de vid den oförgätlige, så länge pröfvade familje fazrens dödsbädd. De första spåren till den nervsjukdom, för hvars utveckling jag nu redogjort och hvilken förde konun gen i grafven, yppade sig redan för längre tid till baka, ehuru det först var under de sista 6 till 8 årer af H. M:ts lefnad som den, enligt hvad vi sett, fram trädde med mera bestämda och slutligen med så ho tande symptomer. Hvar och en, som haft lyckan at närmare nalkas H. M:ts person och varit i tillfälle att under en längre följd af år se högstdensamme : dess dagliga umgänge, har icke kunnat undgå, del att förvånas öfver den högst ovanliga förmåga H M:t städse ådagalade att i minnet qvarhålla de :ues olikartade detaljer, dels att beundra den snabba upp fattningen, det säkra omdömet och den sällsynta klarhet 3 framställningen som framlvste i hvarie