Aftonbladet – 25 juli 1859, sida 3

att ha rätt att göra sin gudstjenst för, slutna dörrar i en lada likäsom missdådare, hvilka dölja sig för att kunna utföra sina onda anslag: Nej, hvad vi böra fordra med kraft och med en billig harm är rättigheten attföra öppet språk, rättigheten att svara, rättigheten att bevisa, rättigheten att ha rätt i himmelens åsyn, rättigheten med ett ord att vara menniskor. Religionsfriheten nöjer sig med ingenting mindre. Görom anspråk derpå för oss sjelfva, och gifvom den ät verlden. Itrågavarande rättighet är icke någons uteslutande egendom. Den svenska lag, som dömer den katolske missionären till borgerlig död, och den romerska lag, som dömer en familjefader att träda i bäkte derföre att han läst bibeln för sina barn, de äro båda ett attentat emot samvetsfriheten. Jag är för min del alltid beredd att tryggt förtro mig åt friheten, derföre att under fribetens välde har den, som vinner, den kraft. som han bär inom sig sjelf, atttacka för sin seger. Om katolicismen utan någon hjelp från statens sida, genom blotta öfvertygelsens kraft skulle triumfera öfver alla de öfriga bekännelserma, hvar är väl då den besegrade? Likasom våra barbariska förfäder icke fruktade någonting annat än att himlen skulle alla ned öfver dem, så fruktar den tänkande blott en enda sak, och det är att bedra sig. Men alla dessa klenmodiga, hvilka inbilla s:g, att en tryckt sida skall rubba verldens lugn, och som af lutter kärlek till friden omfatta med ifver träldomen, samt de andra. hvilka af-fruktan att förnuftet kan bedra sig, ch friheten inslå en orätt väg, qväfva förvuftet. och slå friheten i böjor, ärb emeller3 icke de farligaste bland de fiender, som iilosofien har: att-bekämpa. Det-är deremot alla dessa likgiltiga och slumrande, som alig vilja tro på någon fara förrän de väckas ett dunderslag. De utgöra en oräknelig ara af hederligt, medelmåttigt folk, fulla ed de bästa föresatser, men af den art tyrr, att utan dem: hvarje förtryck vore omöjbota I fråga om den frånska lagens stadgande om nödvändigheten af vederbörligt tillstånd innan en-cevangelisk församling kan inrätta sin gudstjenst (ett stadgande,;jsom gör samvetsfriheten i Frankrike till väsentligdel illusorisk, på samma gång hvar och en eger fullrätt att icke bevista någon slags gudstjenst) yttrar sig hr Simon slutligen på följande sätt: Ja, man kan lefva utan. att bedja, utan att inträda i ett tempel, utan att höra en andlig lärares ord; utan att under sjukdomen finna religionen vid sin hufvudgärd eller vid randen af den älskades graf. Men om nu en själ är så organiserad, att dessa tröstekällor iro för henne nödvändiga, och hon framför verldens alla nöjen föredrager umgänget med Gud och fullgörandet af hvad hon tror vara sin pligt, hvad gör då det samhälle, som väorar en sådan själ en lärare och ett tempel? Det förtrycker. Ait sjelf lefva utan Gud ger ingen rättighet att sätta andras gudsfruktan i bann. Hvad de samvetsömma fordra, är rättigheten att tillbedja Gud på det sätt deras samvete dem bjuder. Hvad man har medvifvit dem är ingenting annat än rättigheten att icke behöfva: tillbedja honom -efter en annans samvete. Att åt denna rent negativa frihet gifva namn af bekännelsefrihet; det är att till förtrycket lägga ett-bånandess j I sista kapitlet, som handlar: om friheten? att tänka, visar författaren att religionsfribeten i sig innefattar en sådan frihet; att all slags frihet innefattar tankefrihet, utan hvilken: vetenskap är omöjlig, samt att hvarje onödig inskränkning i tankefrihetehd är ett uttentat emiot menniskans värdighet.