Aftonbladet – 23 juli 1859, sida 2

Är du stark, Harold, frågade Isabella efter några ögonblicks tystnad; kan du, utan att låta ett ord, en klagan undfalla dig, höra en sanning, som jag vet skall smärta dig djupt ? j Jag kan det; jag lofvar det.n Jag dör snart, Harold,; hviskadehon, Tyst! Kom ihåg min stackars far. Slaget skall träffa honom tids nog. Den korta tid, jag har qvar att lefva, måste jag egna till att bereda honom på min bortgång, Jag skal, aldrig blifva någons maka. Det är rafven som väntar mig. Tro icke att Act är något gyckel af min inbillningskroft,, tillade hon, nej, det är en djup och innerlig öfvertygelse, och om jag yppar den för dig, min vän, min broder, så är det, på det kännedomen härom skall bidraga att hela det sår jag ill min smärta förorsakat dig. Stora droppar kallsvett, frampressade af hans stumma ångest och förtviflan, bröto ut på Harolds-panna, och han lyssnade på hen1es ord tilldess hans medvetande nästan öfvergaf honom. Han sjönk ned på sina knän bredvid henne och fattade hennes händ, som han med lilelsefull häftighet tryckte till sina läppar. Då Isabella kände hans varma tårar falla vå den, skulle hon kunnat räkna hvarenda ;enom de stygn af outsägligt lidande, som ;enombäfvade hennes hjerta. Jag har velat meddela dig dettan, sade ton med bruten röst, för att väcka dig från n dröm, som aldrig kan förverkligas, för att ippkalla din sinnesstyrka att besegra en kärek, som jag — som jag vet är sann,; men vilken jag aldrig bör besvara. Vill du inte sjunga något mera, söta Isaella? frågade hennes syster från rummet ;redvi !, emedan hennes svartsjuka blifvit väckt f den tystnad som följt på sången. (Forts)