Aftonbladet – 22 juli 1859, sida 2

NH, VELUte ICA UUPRral TONGRoenutiiD: Frögan tarfvar icke något svar från cs. Grefve Cavours dom är: beseglad. Louis Napoleon har hastigt bragt honom j;å fall. Hen är ej längre Sardiniens minister. Han har ingifvit sin afskedsansökan, och den.har blifvit bifallen. Det gifves blott tvenne sätt att förklara denna omständighet, hvilka båda äro lika betydelsefulla för Sardiniens framtid och för Italien i allmärhet. Om grefve Cavours a:trädande varit rent af en handling af hans fria vilja, kan man deraf icke draga någon annan slutsats, än att han känner, att hans herre, han sjelf och hans fosterland hafva samtligen blifvit bedragna af den man, till hvilken de satte ett så djupt, men, som utgången visade, dåraktigt, förtroende. I sådan händelse anses Sardinien af grefve Cavour såsom helt och hållet uppoffradt. För detsamma skall aldrig mer, efter expremierministerns åsigt, finnas representativa institutioner eller en oberoende regering. Om, å andra sidan, hvilket är långtifrån osannolikt, Louis Napoleon, inseende att grefve Cavour var det största hindret mot Sardiniens bringande i beroende af Frankrike och dess konungs förvandlande till hans vasall, befallt Victor Emanuel att afskeda sin minister, — så leder denna förutsättning:till samma slutsats, nemligen, att Louis Napoleon beslutat att konungen af Sardidien icke skall nära sin person hafva någon minister, som är besmittad med tillgifvenhet för konstitutionella styrelseformer. Men utom det att grefve Cavour är en vän af friheten, är han en man af ära och patriotism; och dessa äro egenskaper, som betraktas: med inrotad afsky af ett napoleonskt bjerta. Att vara hederlig i det offentliga lifvet och älska sitt land så som grefve Cavour, äro tvenne de största brott, till, hvilka en minister, i Louis Napoleons ögon, kan göra sig saker, Vi afvakta med otålighet underrättelse om det sätt, hvarpå grefve. Cavours afgång skall mottagas i Sardinien. Det var till -honom allena som folket i Piemont hade förtroende; Han var en lika populär man som duglig tjenare åt sin herrskare. Vi kunta föreställa oss den harm och oro, som underrättelsen om hans afsked skall uppväcka inom hela Sardinien och äfven, vi tillägga det, öfver hela Italien. -Förtviflan skall fatta hvarje fosterlandsälskande piemontesares sinne. Det skall allmänt kännas att för sardinarne icke längre gifves ens någon gnista till hopp. De kunna och skola vänta ingenting annatän en despotismaf den hårdaste och mest förnedrande art. Det whigistiska veckobladet ?Observer? skrifver: ?Huru mycket än det hastigt och oförmodadt komna vapenstilleståndet öfverraskade verlden, så har dock den så plötsligt efterföljande freden väldeliga öfverträffat sin föregångare i afseende på den öfverilade hast, med hvilken den blifvit afsluten, Det är en hast, hvilken man i afseende på en god sak kunde kalla olämplig, men hvilken man måste beteckna såsom infam, då man betänker hvilken fullständig falskhet och hvilket förräderi egt rum mot bvarje grundsats och ändamål, för hvilka kriget påstods ha blifvit börjadt och fullföljdt. Det må synas oklokt, ja orätt, om vi icke förstå att rätt skatta en sådan. välsignelse, som .freden vanligen anses vara. Men, Gud hjelpe oss, vi kunna icke annorlunda. Vi kunna icke värj. oss för den känslan, att den mellan kejsarne af Österrike oah Frankrike afslutna konvention har en högst förrädisk karakter och bär i sitt sköte de värsta följder, icke blott för Europas frihet, utan äfven för dess fred och säkerhet... Kejsar Frans Josefs beteende är lätt förklarligt.Då han icke längre kunde försvara hela sitt område, afstod han en del deraf. Helt annorlunda förhåller det sig med kejsar Napoleon. Han sökte rykte och ära och prestige, i det han föregaf sig kämpa för oberoendets sak, som han förrådt, Han hade en tapper konung till bundsförvandt, och han degraderade honom till vasall. Han har anropat ett ädelt och förtryckt folks fosterlandskänsla för att förmå det att i frihetens namn kämpa vid hans sida, och han har bundit-det till händer och fötter vid bjulen af dess förtryckares, så väl de verldsligas som de andligas, triumfvagn. Påfven är utkorad fill öfverhufvud för det italienska förbundet, och kejsaren af Österrike skall med stark hand styra förbundet. Dock existerar förbundet ännu blott på papperet och skall. måhända aldrig blifva verkligt?, — Observers öfriga anmärkningar öfver den mellan de båda kejsarne träffade öfverenskommelsen äro så bittra, att vi anse oss böra här förbigå dem. Italien — säger slutligen Observer — är nu vådligare för Europas fred än någonsin tillförene, Bokens första kapitel är afslutadt, icke det sista. Saturday. Review, som aldrig låtit sig hänföras, icke ens af en öfvergående beundran för Napoleon, skrifver:. Det italienska -korståget är både till sin början och sitt slut sin hjelte värdigt. Pet var ett mästerstycke af konset qvens att afsluta ett laglöst krig med en stråtröfvareartad fred, hvilken gäckar lika mycket de beståndande regeringarne som. det revolutionära partiet. Man får dock ej hylla den meningen, att öfverenskommelsen i Villafranca är biudande för Europa. Österrike, som ur stormakternas händer mottog Lombardiet, kan icke rättsenligt afhända sig sin besittning, allra minst till Frankrikes förmån. Om lord John Russell erkänner Victor Emanuels nya besittning såsom en af Frankrike till honom öfverlåten besittning, så skall-hans lands förakt kuappt vara en eqvivalent för den föråldrade metoden att försätta i anklagelsetillstånd. De små italienska potentaternas återinsättande i regeringen har ej någon invändning att befara af diplomaterna, för