Aftonbladet – 21 juli 1859, sida 3

vägran, att gå in på detta vilkor, föranledde sedan de förut omtalade blodiga uppträdena, hvilka slutade med hemsändandet af alla de schweizare, som ej ville aflägga ed åt den s, att kardinal Antonelli ebudet i Rom, Conte della inerv en lista, inneböllande: flera klagopunkter öfver förolämpningar, som sardinska undersåter i Romagna tillåtit sig mot påfliga regeringen, samt yrkat, att sardinska regeringen måtte genast vidtaga åtgärder mot dylika tilltag. Conte della Minerva hade den 8 dennes gjort sig färdig att afresa från Rom. Det i Villafranea den 8 dennes afslutade vapenstilleståndsfördraget har följande lydelse: Artikeln 1. En vapenhvila inträder mellan H. M konungens af Sardinien och H. M. fransmännens kejsares förenade armeer å ena sidan och H. M. kejsarens af Österrike armå å den andra. Art. 2. Denna vapenhvila skall utan vidare bestämmelse räcka från i dag till den 15 Augusti. Fill följd deraf komma fiendtligheterna, ifall de skola fortsättas, utan vidare tillkännagifvande att åter börjas den 16 Augusti vid middagstiden. Art. 3. Så snart öfverenskommelserna om denna vapenhvila äro bestämda och undertecknade, skola fiendtligheterna upphöra på krigsskådeplatsens hela utsträckning till lands och vatten. Art. 4. De båda sidornas armåer skola strängt hålla sig inom de demarkationslinier, som äro bestämda för hela tiden af vapenhvilan. Det rum,som skiljer de begge demarkationslinierna, är förklaradt neutralt, så att det är förbjudet för begge parternas trupper att beträda detsamma. Om en by skulle af gränslinien genomskäras, så skall hela byn förblifva i de truppers våld, såm innehafva den. Tyrolergränserna utmed Stelviooch Tonalepassen utgöra en för begge parterna gemensam begränsning. Fransksardinska demarkationslinien utgår från tyrolergränsen, berör Bagolino, Laverone och Idro, drager sig öfver den bergskam, som åtskiljer Degagnaoch Roseolanodalarne samt slutar vid Maderno på vestra stranden af Gardasjön. De piemontesiska trupper, som befinna sig i närheten af Rocca dAnfo, bibehålla de ställningar som de innehafva. e Mellan östra stranden af Gardasjön och: Adige drages en demarkationslini söder om Lacise från Vallona öfver Saline till Pastrengo; denna linie utgör gränsen för de fransk-sardinska positionerna. Från Pastrengo skall fransk-sardinska demarl ationslinien följa vägen, som leder till Sommacampagna, och -derifrån öfver Pozzo Moretto, Prabiano, Quaderne och Massimbona till Goito. Österrikiska demarkationslinien sträcker sig från Tyrolens gräns vid Ponte del Cassoro till Rocca dAnfo, der trupperna bibehålla de positioner, i hvilka I de i detta ögonblick stå, och den följer vägen mellan dessa begge punkter. Då demarkationslinien likväl härpå aflägsnar sig från Idrosjöns norra ända, följer den tyrolergränsen och bäcken Toscolano will platsen af samma namn, hvilken ligger vid Gardasjön. : Vägen, som leder från Lacise till Ponton, utgör för de österrikiska trupperna demarkationslinie mellan östra stranden af Gardasjön och Adige. Den österrikiska flottiljens fartyg på Gardasjön hafva fri trafik mellan Riva och Peschiera; likväl få de på södra delen af sjön nedanför Moderno och Lacise lägga till blott i Peschiera, och på denna del af sina resor skola de hålla sig aflägsnade från österrikiska stranden. Medan österrikiska demarkationslinien vid Bussalengo träffar Adige, tager den derefter riktningen till Mavtua öfver Dossbuono, Isolato, Nogarole, Bagnol, Canedole och Drasso. Villafranca och hela området emellan de begge demarkationslinierna förklaras neutralt. 3 Från Goito går fransk-sardinska gränslinien, som städse förblifver på högra Minciostranden, öfver Rivalta, Castelluechio, Gabbiana och Cesole samt träffar Po vid Scorzarolo. . Österrikiska demarkationslinien går från Mantua till Curtatone och Montanara samt härifrån utmed vallen till Borgoforte. Från Borgoforte i dalen bildar Po en naturlig skiljogräns till Sicarolo samt derifrån till mynningen vid Porto di Goro. På andra sidan Po betecknas demarkationslinien genom den naturliga gräns, som bildas af österrikiska kusterna vid Adriatiska hafvet och hvarvid de öar äro inbegripna, som ligga utmed kusten ända till. Dalmatiens sydliga spets. Art. 5. Jernvägarne från Verona till Peschiera och Mantua skola under vapenhvilan begagnas för fästningarne Peschieras och Mantuas proviantering, undet uttryckliga vilkor, att Peschieras proviantering måste vara slutad inom en tid af två dagar. Art. 6. Anfallsoch försvarsverken vid Peschiera förblifva under vapenstilleståndet i det skick, hvari de för näfvarande äro, Art. 7. Handelsfartygen skola utan undantag för flaggan få fritt befara Adriatiska hafvet. Sålunda öfverenskommet och bestämdt, med förbehåll af ratifikation, mellan oss undertecknade befullmäktigade för våra ömsesidiga suveräner: generallöjtnant Mozzo della Rocca, förste adjutant hos H. M. konungen af Sardinien, sardinska armens generalstabschef; marskålk Vaillant, franska årmens generalqvartermästare; divisionsgeneral L. de Martimprey, generalqvartermästareadjutant, å ena sidan, samt artillerigeneral baron von Hess, österrikiska armens generalstabschef, och grefve von Mensdorff-Pouilly, divisionsgeneral i österrikiska armen å den andra sidan. Villafranea den 8 Juli 1859. Marskalk Vaillant, .general de Martimprey, generallöjtnant della Rocca, general Bess, general Mensdorff. För Venedig var vapenbvilan af så mycket större intresse, som redan natten till den 9 hela fiendtliga. eskadern ankom och: blef synlig utanför staden. Den skulle ha bestått af ungefär 6 linieskepp, 12 fregatter och 26 andra fartyg. För öfrigt skall en del af flottan äfven ha befunnit sig. framför Chioggia och Palestrino. :Fartygen vid Venedig hade fattat posto utanför Lido, Malamocco, Treponte och Alberoni, och det antages, att om icke vapenhvilan mellankommit, så skulle kanonerna redan den 9 hafva låtit höra sig. Enligt Pays korrespondent hade begge kelsarnes sammanträde i Villafranca försiggått i ett temligen vanligt rum. Ingen fick vara närvarande, och om deras samtal under en timmas tid bar ingen menniska någon kännedom. Då de begge monarkerna utträdde ur detta rum, , voro både Napoleon och Frans Josef strålande af tillfredsställelse, och: den senare yttrade några ord till franska staben, hvari han uttalade beundran för fransmännens tapperhet. Åt marskalk Vaillant samt generalerna Martimprey och Fleury räckte han handen. : RN EE ER signals iörte RER er ling. Såvida jar ähsåve mio hafva skål att De.lt