Aftonbladet – 20 juli 1859, sida 3

Medan hon bad om styrka för sitt eget svaga hjerta; anade hon föga hvilken vigtig förändring småningom försiggick. i hennes unge älskares — en förändring, som försynen bestämt till lön för hennes kärlek till det rätta. Då hon följande söndag gick förbi Kits bostad, på vägen till kyrkan, spratt hon till vid ljudet af raska fötsteg bakom sig. Hon kände . att. det var hans, och den tanken att hän var på väg till något nöje, någon tanklös förströelse, smärtade henne djupt. Nancy, sade den unge mannen, vill du tala med mig? , Hon vände sig om. Aldrig hade hon funnit honom så vacker, och dock låg det ett uttryck af allvar öfver hans drag, som hon ej. rätt fattade. : Våra vägar, Kit, sade hon, äro ej desamma. Din söndag är helgad åt verlden — min åt honom, som skapat den. Låt mig gå; stör icke friden i ett sinne, som redan blifvit alltför smärtsamt upprördt. O, om du har någon aktning för mig, så spar mig dettal Du vill då ej tillåta mig att åtfölja dig? fortfor: han med. någon darrning i rösten. Att följa migl, upprepade den öfverraskade flickan. Hvarthän då? Till kyrkan, Nancy, svarade Kit, i det han tog upp en, synbarligen helt ny, bönbok ur fickan, Jag är ej alldeles så lättsinnig som du, anser mig vara, Jag vet aft det måste vara något godt i de grundsatser, som hafva skyddat dig, då så många andra hafva fallit, och hvilka kunde förmå dig att förkasta mig såsom din make, äfven när du nödgades medifva att jag ej var likgiltig för dig. Jag önskar studera dessa grundsatser, och ehuru jag ej på förhand kan lofva att. blifva en gudfruktig man, så vill jag försöka det. Jag kan ej lofva att blifva dig värdig, men om jag misslyckas deri, skall åtminstone ej felet ligga