Aftonbladet – 16 juli 1859, sida 2

toriteter; men jag sparar dig detta. Det är ioke min mening att skrifva någon afhandling om nyttan af öfningsläger. Jag låter pennan löpa. a Man. gjorde på Ladugårdsgärdet emellanåt fälttjenst nattetid. Man låtsade ligga midt empbt en fiende. Man låtsade iakttaga all möjlig försigtighet för att icke blifva öfverrumplad. Man satte ut förposter som skulle göra, allarm om det gälde. Så kommer en glad ung man från Djurgårdsbränh,, utam att ha den aldra minsta aning om att han kunde bli tagen för en, fiende, af dessa innerligen beskedliga landtmän med gevär, som han hade sett alla dagar koka mat och äta mat vid sina tält. Solen var längesedan nere, och regnet förmörkade luften. -Plötsligen hörde den till staden ilande vandraren ett groft: halt! werda? i— Werda! upprepade han med undran. — Gif dösen, annars skjuter jag, hotade rösten. : — Nå så skjut då, svarade -vandraren resigneradt, ; Och pang! small det. Vår man var ihjälskjuten. Sedan fick han fortsätta sin väg. Numera blott en skugga af sig sjelf, skred han vidare. Snart mötte honom. ett lika anrop som föruti Det var icke längre någon fara för honom att trotsa ett skott. Han fick det fuska riktigt. Hvarpå han återtog sin vandring. Ännu längre fram mötte honom en officer, som red för att inspektera förposterna. Denne anhöll honom med ett: Hvem är ni? — Jag är en som har brådtom att komma till staden, Fe --8e — Ja så, ni är stursk! Det är väl ni som ofredat förposterna! — Tvärtom, det är de som ha skjutit ihjäl mig — och det två gånger! — Ni ska krypa i kurran.