Aftonbladet – 15 juli 1859, sida 3

hade kort förut erhällit underrättelse från Ve -nedig, att en vapenhvila var i görningen Samma dag kunde wienertidningen Presse meddela, att engelska flottan lemnar Adriati ska hafvet; franska flottan har inställt fiendt Iligheterna, och utanför Venedig befinner si; blott ett linieskepp.. Enskilt bref från Paris. (Forts. fr. gårdagsbl.) I Ja kriget! Du bespetsar dig väl på att m omsider få höra något intressant, att tilläf! ventyrs få en skaplig skildring af parisarnes himmelskriande jubel öfver la grande victoire 0..s. v. Äfven jag vet hvad en sådan vän. Itan vill säga: under min resa hit fruktade jag hela tiden att jag skulle komma för sent för Jatt få bevittna förtjusningen öfver den första vunna bataljen. Min ifver eggades af de ständiga talet om krig och krig och i evighet krig, hvarmed man i det rikaste öfverflöd trakterades. öfverallt i Tyskland, På jernvägarne var det ett allmänt talämne; kom man till ett hotell, så öfverhopades man i sjelfva porten af frågor från alla båll, om man hade hört något från kriget. Just som vi sutto vid table-Ahöten i Cöln, anlände de första, ännu osäkra underrättelserna om drabbningen vid Montebello. Der blef ett fasligt larm och disputerande. Tyskarne ville advocera segern på österrikarnes sida, hvilket fransmännen funno så tokroligt, att de, fastän de icke kunde läsa de tyska tidningarne såsom en tysk, likväl ville hålla vad att notiserna antingen vore orätt skrifna eller illa lästa. Under ett hånfullt men tillika artigt skämt drillade de saken så, att tyskarne måste ingå vadet — som vi veta — till ringa vinst för dem, men till stor heder för deras famösa och kolossala patriotism. Ju mera jag nalkades Paris, desto mera stegrades min ifver att få skåda parisarnes. hänryckning, som jag af gammalt kände; och arbetena på förskansningar och gamla fästens upphjelpande, som jag såg utefter hela min väg genom Preussen, Belgien och Frankrike, gjorde mig förtrolig med den tanken att ett större krig var å färde! Så förberedd kom jag till verldsstaden. Det förundrade mig i första ögonblicket att icke finna det brokiga och lifliga utseende; som Paris alltid hade under min förra vistelse härstädes; men jag fann snart attiakttagelsen var riktig och orsaken lätt att finna. Kriget hade dragit till sig en betydlig andel af de tusendetals militärer, hvarafstaden under de förra, för allmänna lugnet hotfulla tiderna hvimlade: en zuay är nu en raritet, och man ser endast en öch annan man af Guarde de Paris och något tarfligt landtregemente. Detta förhållande är i ögonen fallande. Mycken militär kan ej. heller för ögonblicket behöfvas här på stället. Ty är man blott litet hemmastadd med Paris, så kommer man snart underfund: med att parisaren lefver i den tron, att kejsaren och hans regering blifvit populära genom italienska kriget. Jag uttrycker mig med afsigt på det sättet, ty skulle ock hvar och en hafva sin åsigt för sig angående denna fråga, så tror han döck att allmänna meningen nu är varm för kriget och att det blott är i hans närmaste omgifning som några tvifvel finnas. Denjssom något känner parisaren vet för resten att han icke är fallen för att grubbla i förväg. Går det på något sätt rasande i Italien, torde han tala ur munnen. Jag visade en personen teckning, som föreställde kejsarens afresa, och berättade honom en liten anekdot, som var skrifven derunder. En arbetare hade nemligen — heter det — vid detta tillfälle sprungit fram, fattat kejearens hand och utropat, så att det hördes vidtomkring bland folket: Sire, ni-har segern i edra ögon. Min vän skrattade och: sade: Det var en förklädd spion, som handlade på högre befallning. Ofta, ganska ofta, ser jag detta misstroende midtunder den allmänna förtjusning, som allt, som bär officiel prägel, gör sig så mycken möda; att utbasuna. Inom det privata ser -det vanligen annorlunda ut med förtjusningen än på de offentliga platserna... Jag står i en alldaglig beröring med folk af snart sagdt aHa klasser och borde derföre hafva någorlunda godt tillfälle att studera stämningen. Det kan ej förundra att man ej så alldeles odeladt gifver sitt bifall åt kriget, då man icke har fullt förtroende till sin högste härförare; och det heter att den, som en gång ljugit, den tror man icke så lätt... Leddes deremot kriget af en man. som öppet och redligt arbetat för sitt eget folks frihet — eller kanske rättare — som intet hade att förebrå sig i afseende på de medel han begagnat för att vinna sina afsigter, så är jag viss om att parisaren, skulle med största hänryckning gifva offret af sina dyra -anförvandters blod åt befrielsekriget: men — såsom en borgare sade mig; när jag frågade honom hvarföre han icke gladde sig åt. segern vid Magenta — Ah! krigets ändamål är insvept i ett hemlighetsfullt mörker och kanske utgjuta vi vårt blod allenast för att få militärdespotismen ännu mera befästad. Ansvara mig likväl för att Italien icke får förtrycket under en annan form och jag skall i alla fall, trots vår egen fara, uthänga fanor ur alla mina fönster, Så borgaren. Bland mina förnämare bekantskaper!