Aftonbladet – 15 juli 1859, sida 3

har jag en af Frankrikes utmärktheter, som står i stora förbindelser till den nuvarande regeringen. Jag anmärkte, då vi talade om kriget, att jag ickehär i Paris funnit der hängifvenhet och den upprymda uppbrusning, som jag hade väntat vid underrättelsen om en stor seger. Kors, svarade han skämtsamt undvikande, folket är så vant -vid stors segrar att dess skenbara likgiltighet icke alls förundrar mig. Vi hafva sedermera språkat mycket om kriget, och det är ganska intressant att höra huru det bedömes af ett klart bufvud med en tillitsfullare och gladare ut sigt öfver sitt fosterlands närvarande ställning. Napoleons proklamation vid inträdet i Milano är den bas, på hvilken de nöjda grunda sina förhoppningar och resonnementer. Det var ett fel af Napoleon I att icke lemna Italien åt sig sjelft: det långvariga, emot all oftentlig moral stridande österrikiska förtrycket skulle då-ej hafva kräft så många och stora offer som det nu gör, och Italien, det sköna Italien, skulle redan nu stå på den höjd, som dess intelligenta befolkning har rätt att fordra och dit de allierades vapen nu kallar det. Sant är att Italien består af många stater med ganska olika bildningsgrad, men de kunna ju trifvas lika väl tillsammans som t. ex. Sverge och Norge och utbilda, sig sjelfständigt 1iKsom de. Strider, måhända svåra inre strider torde välsicke kunna undvikas, innan al kommer på. god fot; likväl tror jag att Italien har det mesta att frukta af vissa staters egoistiska, mot den sanna civilisationen fientliga politik... Jag-gläder mig dock i det hoppet. att en: högre uppfattning af menniskans -bestämmelse nu är så pass spridd öfver verlden. att de slutliga fredsvilkoren mellan de nu stridande — och hvilka ingalunda kunna blifva tvifvelaktiga — skola tillförsäkra Italien ett oberoende, som hvarken Österrike eller någon annan stat så lätt skall störa. Förskräckligt vore det, om ett allmännare krig, framkalladt af despotiska syfteh, skulle komma att störa våra ädla sträfvanden, och det skulle smärta mig om våra naturliga bubdsförvandter, svenskarne, genom sina, förhållanden till Ryssland dervid :skulle tvingas att handla. emot sitt hjertas önskningar. Men vill England, så hafva vi fred inom tvenne månader. Såungefär hafva hans yttranden: fallit sig, och jag är glad öfver att hafva hört sådana ord af ev man, hvars ädla personlighet och utmärkta intelligens af gammalt varit mig kära. I mina ögon är han en värdig representant af det bättre Frankrike. Deremot gifves de dock bestämdt härstädes en region, i hvilken ett mörkt tvifvel herrskar, och jag är mycket frestad att tro det dennå befinner sig något djupare ned i samhällets mindre solbelysta dalar. Ja, jag vet nu till och med att många, ganska många tviflade på sanningen af den första uppgiften om segern vid Magenta. och mången påstår bestämdt att liknöjdheten. hvarmed man tycktes mottaga första underrättelsen, härledde sig från detta tvifvel. Det må vara en blott tillfällighet, men ännu har jag icke bland mitt alldagliga och ganska mångtaliga umgänge träffat någon synnerlig förtjusning öfver kriget, och hvad som förundråt mig är att man kan sitta timtal och språka med en bildad fransman uti religionsrågor, om. uppfostringsväsendet, om lagstift-, ning, ja om teatrarna, utan att talet faller på kriget. Och kommer då talet ändtligen dit. å går det ungefärligen i de tvenne tonarter ag ofvan antydt. (Forts.)