Aftonbladet – 14 juli 1859, sida 2

slag af samhällen: det husliga samhället, eller familjen; det politiska samhället, eller staten; det religiösa samhället, eller vetenskapen. De ömsesidiga förhållandena emellan makten och fribeten äro olika inom dessa trenne samhällsordningar. Inom familjen är makten den förherrskande; den utplånas för hvarje dag allt mer och mer inom staten, i mån af civilisationens framsteg; den försvinner helt och hållet inom vetenskapen. Menniskans tanke söker sanningen och förkunnar densamma med en absolut sjeHständighet. Nationalkonventet trodde för ett ögonblick, att inomen fri stat den äkta mannens myndighet-och fadersväldet borde upphäfvas; det är raka motsatsen, som här är det rigtiga. Friheten är aldrig emot naturen. Detär emot naturen att medborgaren icke är fri inom staten, och att busfadern icke är herre inom sitt bus. Hvilka äro nu familjens elementer? Fadern, modren, barnet: trenne likartade, men ojemna elementer. Dessa trenne varelser, förenade genom det starkaste af alla band, ha hvar och en för sig olika behof och förmågor. De ha äfven en olika mission att uppfylla. Det är derföre att naturen velat, att fadern skulle styra familjen, som hon gjort faderskärleken till den mest energiska och den mest outplånliga af alla känslor. Inom det politiska samhället är allting beskaffadt på ett helt annat sätt. Der äro alla medborgare jemlika, eller skilja sig endast genom talent och dygd, hvilka egenskaper kunna ådagaläggas, men som icke kunna förutses. De, som ha velat konstruera det politiska samhället efter det husliga samhällets mönster, ha grundat sin lära på tvenne hypoteser, båda groft irriga: den första, att den öfverlägsenhet i styrka och förstånd, som tillhör familjefadern, skulle inom staten vara en ärftlig tillbörighet för en privilegierad kast, under det att den lägre kastens medlemmar skulle i likhet med barnet födas oförmögna att skydda och leda sig sjelfva; den andra, att statsch-fens makt skulle likasom familjefadernstempereras och helgas af kärleken. Att lossa på familjens band, att öfverdrifva den politiska maktens rättigheter, utgöra båda ingrepp i menniskans frihet, ty de utgöra ingrepp uti menniskans natur. Hvad gör nu kommunismen? Den upphäfver på en gång faderns makt och. medborgarens frihet. Den vänder upp och ned på verlden; Fritt är endast det politiska samhälle, som bär aktning för det husliga samhällets. och det religiösa samhällets naturliga förhållanden. Det låter medborgaren vara herre öfver sin familj, sin egendom och sitt arbete. Det låter honom vara herre öfver sin tro. Det ställer sig icke emellan honom och sanningen, emellan honom och Gud. Det lägger icke nya, af menniskobänder :smidda skrankor till de svårigheter, dem han nog ändå finner uti menniskoförståndets medfödda svaghet. Då jag inträder inom en familj, ser jag allt der andas myndighet, vördnad, kärlek. Utkommen på torget, återfinner jag der jemlikheten. Lagen, hvartill alla samtyckt, får ej förtrycka någon enda. Den är ej fruktansvärd för någon annan än den illasinnade. Den utgör allas gemensamma egendom; den tillhör ej mer den som tillämpar den än den som hörsammar den. Den eger endast berättigande under det vilkor, att den är nödvändig, och inom nödvändighetens strängt utstakade gräns. Förbunden att i mina yttre handlingar rätta mig efter lagen, emedan bandlingens fribet har ordningen af nöden, är jag deremot så till sägande befriad från andra menniskor, så snart jag drager mig tillbaka inom mig sjelf för att studera naturen och tingens grunder. Der har jag mitt umgänge med Gud och erkänner icke någon främmande myndighet. Sådan är friheten. Vi vilja i en följande artikel meddela åtskilligt af den franske filosofens tankar i de vigtiga frågor, dem han här i föregående program angifvit, samt följa honom i en och annan af hans intressanta undersökningar öfver friheten inom familjen, kapitalets fribet, arbetets frihet, den medborgerliga, den polit ska, den religiösa friheten och den vetenskapliga forskningens frihet. — 5