Aftonbladet – 14 juli 1859, sida 2

a att vi skola blifva mycket lyckliga, Nancy Ack Kit, jag tackar dig, snyftade den unga flickan, för det du anser mig värd ett anbud, som så många med glädje skulle antaga.n Vill du antaga det? hviskade han och tryckte sakta hennes hand. Det var en hård strid inom henne. Kärlek å ena sidan, — ty slöjan hade fallit, och Nancy kände nu att hon älskade honom djupt — och grundsatser å den andra sidan, att icke ens nämna något om fruktan för brist, för hungerns plågor, vinterns köld och ensamheten i hennes eländiga kammare. Men en röst inom henne, sade hvad som var rätt, och hon följde den slutligen. Jag — jag vågar icke, hviskade hon. Vågar ickeln upprepade den unge mannen med en både förvånad och sorgsen röst; du vågar icke? Hvad vill detta säga? — älskar du kanske någon annan? Nancys tårar föllo ymnigt. Blif icke ond på mign, sade hon. Jag skall säga dig mina skäl, så snart jag kan tala. Jag älskar dig, Kit. Jag har aldrig förstått huru högt jag älskar dig, förrän i denna stund. Jag har aldrig känt, och skall aldrig komma att känna för någon annan den kärlek jag hyser för dig; och dock kan jag icke blifva din hustru. Och hvarföre ej? frågade hennes älskare, häftigt. a Jag vågar icke gifta mig med någon man;, svarade hon med sorgset allvar, som för summar att tacka och bedja sin skapare. Detta är dårskap, utropade Känn: sDW ta: lar om mig, som om jag vore en hedning. Jag gör ingen menniska orätt. Jag är säker derpå.n Och är hederlig.n