Aftonbladet – 9 juli 1859, sida 3

j var general Louis Baraguay dHilliers, och sonen fick från barndomen en soldats uppfoIstran. 1807 kom han in i militära prytanået, blef 1812 utnämnd till underlöjtnant vid hästljägarne och förlorade i slaget vid Leipzig venstra handen genom en kanonkula. 1815 blef Than kapten och slöt sig till Bourbonska ätten. Denna öfvergång från kejserliga partiet skafI fade honom flera dueller på halsen. 1827 blef han öfverstlöjtnant oeh tog del i expeditionen mot Algier 1830. Under densamma dT avancerade han till öfverste. Sedan han blifvit anställd såsom andre chef för militärskolan i S:t Cyr, qväfde han der en revolutionär rörelse och vann genom sin härvid ådagalagda energi regeringens förtroende. Sedan han blifvit befordrad till marechal de camp 1836, fick han chefskapet öfver skolan och bibeböll det till slutet af 1840. I början af påföljande året ställdes han till generalguvernörens öfver Algier disposition, företog flera expeditioner mot araberna och hade hertigen af Aumale under sitt befäl. Den 6 Augusti 1843 blef han utnämnd till generallöjtnant och högste befälhafvare i Constantineh. I följd af motgångar blef han satt i disponibilitet den: 14 Januari 1844. 1847 blef han generalinspektör öfver infanteriet. Vid Februarirevolutionens utbrott uppdrog provisoriska regeringen åt honom befälet öfver militärdistriktet Besangon. I följd af sin opposition mot Ledru Rollin blef han af de moderata i departementet Doubs vald till representant med knapp majoritet. Han röstade i allmänhet med högra sidan. Sedan Napoleon blifvit vald till president, blef han en af majoritetens ledare och deltog i alla de stränga åtgärderna mot pressen och klubbarne. Sedan han blifvit omvald till ledamot aflagstiftande församlingen, slöt han sig till den vapoleonska politiken. Han skickades till Rom för att intaga platsen efter general dHautpoal och arbetade der på att befästa påfvens välde. Vid återkomsten till Frankrike blef han den 9 Januari 1851 utnämnd till chef för Pariserarmen:i stället för general Chargarnier. Detta personalombyte föranledde den votering i lagstiftande försåmlingen, som störtade ministren Baröche, oaktadt Baraguay d Hilliers afgaf försäkringar att han skulle respektera lagstiftande maktens rättigheter. Men icke längre tid derefter än den :2 Dec. samma år bidrog han till statskuppen, so: störtade den lagstiftande församlingen, och blef derefter utnämnd till ledamot af rådgifvande. kommissionen. När kriget utbröt mellan de allierade och Ryssland, skickades Baraguay meden expeditionskår till Östersjön och intog samt förstörde, som bekant, Bomarsunds fästning. I anledning häraf ernöll han marskalksvärdigheten (28 Aug. 1854) och inträdde i senaten, der hän är en af de fyra vicepresidenterna. Man finner af denna biografi med hvilken lätthet general Baraguay dHilliers gör öfvergångar. Han har gått öfver från kejsardö-. met till. Bourbonerna. När dessa störtades, omfattade han lika gerna Orleanismen. :Vid Ludvig Filips afsättning fann hansig lika väl af. republiken. : Sedan han hade svurit att upprätthålla denna styrelseform, hjelpte han : Napoleon att störta den; och får han lefval nog länge, kan man måhända ännu en gång få se honom tjena Orleanismen eller någon annan regim. : Frangois Certain Canrobert, tödd 1809, är afien aktad familj i Bretagne. Han kom in i S:t Cyr 1825 och utgick derifrån såsom un: derlöjtnant vid 47:de linieregementet 1828, blef löjtnant 1832 och kommenderades 1835 till Algeriet. Der fick han genast deltaga i expeditionen mot. Mascara. Sedan var han med vid cröfringen af Tlemcen samt i slagen vid Sidi-Yakub, Tafna och Sikkak. 15371: blef han utnämd till kapten. Han hörde då till den kår, som belägrade Constantineh, och hans kompani utgjorde en del af stormningskolonnerna. På breschen fick han sitt första sår vid sidan af öfverste Combes; som före sin död rekommenderade honom hos marskalk Vallte med orden: den här officeren har en framtid. Efter att ha erhållit hederslegionen återkom han till Frankrike 1839 och erhöll uppdrag att af qvarlefvorna af de karlistiska kårerna bilda en bataljon till främlingslegionen. ; Efter återkomsten till Afrika 1841 utmärkte han sig genom sin kallblodighet, sin kraft och sin drift i de äfventyrliga expeditioner, som blefvo uppdragna åt honom, särdeles den mot Mouzaiapasset. Han förde befälet öfver en bataljon . fotjägare och sedan öfver 64:de lipreregementet. I spetsen för det sistnämda qväfde han Bou-Mazas och -Bäs-Dhara stammarnes uppresning, utmärkande sig derunder särdeles i affären vid Sidi-Kalifa.. Åtta månaders ihållande och blodiga strider förskaftade honom öfverstefullmakt (1847). I denna egenskap anförde hah expeditionen mot Achmed-Yghir, framryckte. ända till Djermapasset, der fienden. hade förskansat sig, slog honom och återkom till Bathna med två fångna scheiber. , Sedan han äfven fört befälet öfver 2:dra regementet at främlingslegionen, sattes han i spetsen för 3:dje zuavregementet, hvilket han med samma lycka förde: emot kabylerna och Jurjura-stammarne. Slutligen, då han uttåsäde från Aumale i Nov. 1849, befriade han Bu-Sada, hvars garnison var blokerad; samade .armåns hufvudstyrka framför Zaatscha ;ch inträngde vid stormningen sjelf bland de örste i denna stad, för hvilken bragd han elönades med hederslegionens kommendörsKOrS. Följande året återkallades Certain Cånrovert till Frankrike och slöt sig till prins Louis lr m