Aftonbladet – 9 juli 1859, sida 3

fen, som intog sitt kaffe tillsammans med 2:dra Zuavregementet. Jag har äldrig fikat efter gunstbevis, men jag försäkrar er, att om man erbjudit mig att deltaga i denna landtliga måltid, skulle jag med största glädje mottagit en sådan inbjudning. Er 2auav underrättade mig, att general Niel nyss blifvit utnämnd till marskalk. . Vigten af denna seger är omätlig. Mincio passeras i detta ögonblick på 5 olika ställen. Vi äro således nästan i Venedig. Då iman ser de fruktansvärda positioner, .som fienden innehaft, frågar man sig, huru han kunnat blifva drifven ur desamma, och man inser, att ingenting är -omöjligt för våra soldater... Österrikarne kunna nu ej mera klaga öfver bajonettstriderna. Gårdagens batalj var företrädesHvis en artilleristrid. Cavriana den 27 Juni. Jag skrifver till er i en koja, det sista huset i byn Cavriana, kejsarens -högqvarter. Efter att i flera timmar förgäfves hafva sökt efter tak öfver hufvudet, blef jag slutligen emottagen af officerare vid krigsförvaltningen, som på ett gästfritt sätt erbjödo mig en bördsända och en stol. Man måste hafva lefvat 24 timmar uti en italiensk by med 3 å 400 invånare, inkräktad af generalstaben för en armå om -200,000 man, för att göra sig en id om svårigheterna att, jag säger icke få sitt uppehälle der, men att få ett glas vatten, Den fattigaste franske bonde är, jemförd med den italienske, en seigneur. Uti dessa lombardiska kojor finner man hvarken stolar, bord, glas, talrikar eller de allra vanligaste husgerådsartiklar. Fyra murar, en släckt eld, en kittel och en balja vatten, i hvilken hela familjen släcker sin törst — sådan är den vanliga rikedomen hos dessa fattiga menniskor, som föda sig uteslutande af mjölk, frukter och en sorts tillblandning, bestående af mais, salt och vatten, kallad polenta. Så länge den lombardiske bonden har sin polenta, är han den lyckligaste varelse under solen; men när polentan är slut! ...... Och detta är förhållandet här och i de omgifvande byarne sedan 8 dagar tillbaka. Den österrikiska armån, som icke finner tillräckligt hö för sitt kavalleri, haf användt maisen som foder, och, jag upprepar. det, maisen utgör de lombardiska böndernas enda föda. Också hafva större delen af de personer, som åtfölja högqvarteret, nödgats så fort som möjligt laga sig derifrån, för att icke bokstafligen dö af hunger; de hafva tagit sin tillflykt somliga till Brescia, andra till de små städer, som omgifva Gardasjön. Andra deremot, mera förtänksamma, och jag är lyckligtvis bland dessas äntal, hafva låtit föra till sig lifsmedel från Milano. Hvad beträffar den saken att få sofva i säng, så är det icke värdt att tänka derpå; man ligger lika godt hvar som helst, under ett skjul, i en vagn eller under bar himmel. Ni ser att fältlifvet är af en fullkomligt patriarkalisk enkelhet. Vi lefva, som de första herdarne, under himlens hvalf; vi lägga oss med solen och stiga upp med morgonrodnaden. Då våra soldater kommo till Montechiaro, till Castiglione, till Solferino och till Cavriana, tröttnade de vid att höra invånarne besvara med ett evigt niente alla frågor efter lifsmedel, och började bli förtretade; de trodde att den lombardiske bonden af ogenhet vägrade att sälja sitt bröd och sitt vin; men så snart de kommit under fund med, att dessa olyckliga sjelfva saknade de för lifvet oundgängligaste förnödenheter, så delade de med dem sina egna rationer, och jag försäkrar er, att åtminstone halfbpärten af Cavrianas invånare i detta ögonblick är född på våra truppers bekostnad. I går morse begärde en liten flicka af mig allmosa; jag gaf henne 10 österrikiska sous, men hon vägrade detta. Icke penningar, sade hon till mig, utan en bit bröd. Jag har här uppgjort en öfverenskommelse med en ärlig man, egare af ett vagnslider. Han lemnar mig sitt lider för mitt åkdon och min häst emot att jag åtager mig att föda honom: ända till min afresa. Allt detta visar hurå bedröflig ställningen är i denna ärma landsbygd, hvilken österrikarne utplundrat. Om våra trupper icke hade kommit invånarne till hjelp, så hade en stor del af dessa olyckliga förgåtts af hunger. . Jag berättade -er i går, att divisioner af den fransk-sardinska armån hade gått öfver Mincio, men man känner ännu ingenting bestämdt härom. I alla bändelser måste flere armeåkårer ha slägit 1äger invid sjelfva flodens strand, om de än icke passerat densamma. Hvarje dag se vi broattiralj och belägringsartilleri marschera förbi. Utan tvifvel kommer man ofördröjligen att begynna belägringen af Peschiera och Mantua. Segern vid Solferino har inom Lombardiet väckt en. allmän hänförelse. Man har anställt illuminationer i Milano, i Brescia och till och med i byarne. Man hade sagt oss, att den lombardiska allmogen vid Mincios stränder vore österrikiskt sinnad, men det ser verkligen icke så ut. I alla de byar som jag passerat, har jag sett folket uppgifva glädjerop vid äsynen af de tusentals fångar. som man förde till Brescia. En stor del af dessa senare instämde: häruti, och upprepade ropet Viva UItalia! Det var lombardiska fångar. Vi ha nu här i det kejserliga högqvarterets närhet både österrikiska och franska sårade, och dessa skötas i samma ambulanser. Jag såg i dag på morgonen österrikare, hvilka lade kompresser på fransmännens sår, och som i sin ordning af de sistnömnda emottogo samma tjenst. Ingenting är mera rörande än att se dessa menniskor, i går fiender, i dag sofvande vid hvarandras sida, sinsemellan utbytande kärlekstjenster och ätande ur samma träskål. I går på aftonen såg jag i Castiglione fem till sex österrikiska sårade sysselsatta med att laga mat åt en grupp af franska sårade, utsträckta i skuggan på en halmkärfve. —Ni harsåledes gjort edra fångar, till kockar? frågade jag en af våra soldater. — Åh nej, svarade han, hvar och en gör det nog i sin tur, men vi ha bara bedt dem i dag laga en tysk rätt, så att vi må få en smula redafpå den tyska kokkonsten. I detta ögonblick förnimmer jag ljudet af trummor och trumpeter. Jag ser äfvenledes huru tälten för-: svinna från höjderna: Det är de regementen, hvilka rycka vidare framåt. Allt låter oss sålunda hoppas, att man kommer att bryta upp lägret, och att våra trupper rusta sig till att gå öfver Mincio. Våra soldater ha-aldrig varit vid bättre mod. De hoppas att på andra stranden finna -byar, som äro mindre utblottade; men jag tror, att de häruti bedra sig, och fruktar, att vi på andra sidan återfinna samma nöd som här. Det är ungefär 30 kanoner, som vi tagit från fienden. Jag har med egna ögon sett några och tjugo österrikiska kanoner; andra hade redan blifvit förda till Brescia. Deremot har fienden ej lyckats fråntaga oss mer än en enda artilleripjes. Utom de 6000 fångar, hvilka omnämnas i depeschen, har man mörgonen derpå fört till lägret 12 till 1500 förirrade flyktingar. Jag hör nujatt furst Windischsrätz, den siste af denna slägt, och som var kapten österrikiska armån, har stupat i slaget vid Solerino. De franska marskalkarne. Vi meddela här nedan utförligare lefnadseckningar öfver de generaler, som föra belet öfver de franska armåkårerna i Italien. Orafua Arhsflb Ravens PI aa SR TT