Aftonbladet – 9 juli 1859, sida 3

Om ni vill göra er ett begrepp om den terräng der dessa båda stora armeer sammandrabbade i mer än tolf timmar, så föreställ er en omätlig slätt af ängar, sädesfält och vingårdar, beherrskad på ena sidan af en kedja af små kullar, krönta med torn och befästade byar. Det förstås af sig sjelf, att all dessa höjder befunno sig i österrikarnes händer, och att hvarje kulle var besatt med ariälleri. I besittding af en så stark stödjepunkt, kunde österrikisku arm6ån dessutom i hvarje ögonblick medelst sina jernvägar draga förråder och friska trupper ifrån Peschiera och Mantua, Hela den inom fyrkanten betintliga armån kunde således vara tillstädes på slagfältet, och den var der ock verkligen. Våra trupper, uppställda i slagordning vid foten af Castiglione, måste nu kasta fienden tillbaka till höjderna på ett afstånd af minst 1!, sv. mil och, sedan detta väl var gjordt, med bajonetten intaga alla kullarne. Såsnart de första kanonskotten hade blifvit vexlade, infann sig kejsar Napoleon på slagfältet och uppgjorde der följande plan: Franska armån skulle marschera emot Cavriana, Frans Josefs högqvarter, medelst en half svängning till venster, under det sardinska armån, som hade sin ställning på andra sidan om kullarne, borde utföra en likartad svängning åt höger. Denna plan blef genast satt i verkställighet, och de fyra armåkårerna intogo sina ställningar. Det är ej möjligt för mig att beskrifva denna batalj på ett krigsvetenskapligt sätt. Dertill skulle fordras specialkunskaper, hvilka jag icke eger. Jag får derföre åtnöja mig med att berätta er hvad jag sett. Jag ankom till Castiglione kl. 9; redan vid Montechiaro hörde jag kanondundret och såg alla höjderna på sidan om vägen betäckta med menniskor, hvilka med tillhjelp af kikare blickade emot horisonten. Då jag for genom en liten by, sade mig bönderna, att man hade slagits alltsedan kl. 3-på morgonen. I den mån jag närmade mig Castiglione. blefvo artillerisalfvorna förfärliga. Såsnart jag kommit fram, skyndade jag mig till högqvarteret, der man sade mig, att jag kunde få se hela bataljen, om jag stege upp på den första kullen på venster hand om Castiglione. Jag tog genast en vägvisare, och då jag kom upp på kullens spets, fann jag der ungefär 30 personer, beväpnade med kikare och lorg netter. Det skådespel, som nu öppnade sig för våra blickar, var af en gripande effekt. Något framom den höjd, der vi hade vår plats, såg man alla våra divisioner spridda på denna omätliga yta, och artilleriet kastande massor af kulor från fyra särskilta punkter på en gång. Vårt kavalleri, uppstäldt på venstra flygeln, företedde en lång linie, på hvarje sida stödd på fyrkantiga kolonner. Man såg äfvenledes ganska tydligt medelst kikare österrikiska armån, slungande sina salfvor från fältet och från bergen. Dånet af skotten var oupphörligt, och krutröken kondenserade sig under vissa ögonblick till tjocka moln, hvilka för ögat helt och hållet undanskymde de båda armeerna. Plötsligen se vi en del af våra trupper störta sig till anfall mot en liten kulle, på hvilken ett torn blifvit uppfördt, som kallas Spia dtalia (Italiens spion), ermedän man från dess spets blickar ned öfver en stor del af Lombardiet och Venetianska området. Det är äfven kändt under namnet Solferinos torn. Det var för österrikiska armen en ganska vigtig pösition. Belägen mellan Castiglione och, Cavriana, beströk denna kulle, späckad med artilleri, våra divisioner på venstern. Våra trupper, som första gån gen tillbakakastades, förnya angreppet och blifva herfar öfver positionen; men fienden hopar sig der i massor, och striden börjar åter med ursinnigt ra seri å ömse sidor. Två gånger eröfras denna kulle af våra soldater, två gånger återtages den af österrikarne; slutligen segra våra bataljoner, fienden jagas på flykten och hans artilleri faller i våra händer. Från detta ögonblick tecknar sig striden, som fortsättes på slätten, allt mer och mer gynnande för vår armå. Tid efter annan avancerar vårt artilleri mot fienden, som för hvarje gång nödgas flytta sina batterier undan. Vid middagstiden kade franskå armån redan till hälften utfört sin halfsväng-rörelse och under oafbruten. strid vunnit mer än 2,:dels mils terräng. Redan från, detta ögonblick tvekade ingen om dagens lyckliga utgång. Några ryska officerare, som befunno sig på den kulle der jag stod, uttömde sig i loftal öfver den skickliga rörelsen och den nästan matematiska noggranhet, med hvilken den blifvit utförd. Tid efter annan utvisade moln af stoft, som uppstego från någon punkt på detta vidsträckta batalj fält, kavalleriets chocker. Bland annat gjorde det fiendtliga kavalleriet en chock på våra batterier och blef liksom slaget till marken af en åska. Inemot kl. 2 kunde vi endast med möda följa våra divisioners rörelser, hvilka fortforo att avancera och följaktligen aflägsna sig från oss. Fiendens eld, som kom från slätten, tystnade småningom, men från Cavrianas befästade höjder utsändes haubitsgranater, kongrewska raketer, tusentals projektiler. Klockan 3 sågo viicke mera någon österrikare på slätten, och våra soldater syntes klättra uppför kullarne midt under regn af raketer och kulor. Efter halfannan timmes förlopp voro alla höjderna i vårt våld, och 37 minuter öfver 4 hördes det sista österrikiska kanonskottet från Cavriana, hvilket föll i fransmännens händer. Fienden var efter 13 timmars strid i full reträtt mot Mincio, lemnande en del af artilleriet och ammunitionen i sticket samt en oräknelig mängd fångar, 7 fanor och 40 kanoner. . Kejsaren har under hela striden befunnit sig på bataljfältet och fått venstra epåletten borttagen af en kula. Två af hundramannagardet dödades, den ene af en kula, den andre af er bombskärfva vid hans sida Jag har icke kunnat följa den sarlinska armåns rörelser, men det säges att den blifvit på ett beundransvärdt sätt anförd. Klockan half ) nedsteg jag från kullen, i samma ögonblick som en förfärlig storm utbröt, och då jag inträdde i Castiglione, såg jag tusentals fångar anlända, som snart följdes af tusentals andra. Jag såg äfven kanoner lefilera förbi; hvilkas lavetter voro sirade med gula och svarta band. Man påstår, att turcos ensamt orttagit 2 fiendtliga batterier. Kärror, förspända med oxar, återföra våra blesserade. Castiglione företedde: en egen anblick. Hundraals personer gingo från pört till port, tiggande ett stycke bröd, och på hvarje bön erhöllo de endast till var: Niente, (finns icke). Der fanns i sjelfva veret icke mera något sådant. Jag tog det partiet att vända mig till en soldat, som förde mig till sin läserplats och gaf mig ett stycke bröd samt en kopp irt kaffe. Derefter lyckades jag att få mig en Plats i ett tomt stall på en frisk halmkärfve. nga af mina följeslagare hafva icke varit så lyckika som jäg. Klockan 4 denna morgon begaf jag : mig till Ca ina och passerade öfver bataljfältet i hela dess Hvilket skådespel! Man hade ännu icke vatt tid att bortföra de döda. Fälten, åkrarne, dia voro bokstafligen öfverhöljda med lik efter :enniskor och hästar. Längs utmed vägen igensände jag redan på afstånd, på deras hvita uniforner, två stackars österrikare, som genomströfvade lätten, troligen i förhoppning att påträffa sina armöåre då de märkte en vagn, försvunno de in i kocoen. a — t 4 DR AN RE FO