Aftonbladet – 9 juli 1859, sida 2

liga kärleksverksamhet betänkt det högligen kärlekslösa i det förhållandet, att man satt andra ur stånd att bevisa kärlek emot en sjelf, att man betagit sig sjelf rättigheten (eller skyldigheten ?) att kunna blifva föremål för andras kärleksbevisning. Erågan är icke här om de enskilta, hvilka, ehuru medlemmar af ett hemligt samfund, böra och kunna vara både gifvande och emottagande, detta senare dock endast i egenskap af: enskilta, utan afseende på deras: ledamotskap i sällskapet. Nej! frågån är, huruvida ett hemligt samfund, som utgifver sig för kristligt, har rätt att, med bibehållande af demna benämning, endast uppträda såsom välgörande, vare sig i religiöst eller moraliskt hänseende, utan att på samma gång. anse sig kunna behöfva återtjenst, genkärlek, utansatt göra det: möjligt. för andra samfund eller individer att bevisa detsamma broderlig eller allmännelig kärlek. En sådan ståndpunkt leder ovilkorligen till högmod hos samfundet och dess medlemmar. : Förhållandet blir ensidigt, icke ömsesidigt. Det blir ett sådant, som i viss, mening. endast. kan sägas ega rum emellan menniskan och Gud: inför honom äre vi alle allenast emottagande gäldenärer och nådehjon. Att nu intaga en sådan ställning till medmenniskor-är att ingripa i Guds företrädesrättigheter. Furu helt olika handlade i detta hänseende Herren Kristus sjelf, hvilken; ehuru han är sann Gud och det eviga lifvet, likväl bevisade sin förbarmande kärlek icke blott deruti, att han strödde omkring sig ur nådens och sanningens fullhet andlig och lekamlig välsignelse; utan ock uti den oändligt ljufva ödmjukhet, hvarmedhan mottog yttre välgerningar af syndiga menniskor, i det han tillät att defromma.qvinnorna fingo tjena honom med sina egodelar, tillät att den gråtande synderskan fick smörja hans hufvud och fötter, samt gästade hos -publikaner och syndare! Han visste väl, att han-härvid. var, den gifvande just i det han skänkte menniskan den saliga fröjden att få göra godt emot-honom?. --Men denna sida af denkristliga kärleken har frimuraresamfundet just uti sin egenskap af et hemligt samfund satt tillsidesoch brister: således härmed, såframt det ville berömma sig af satt vara ett kristligt, just i ett af de väsentliga kännetecken, som böra tillhöra ett samfund såsom sådant. Men sjelfva frimurareordens karakter: af ett hemligt samfund leder oss, i sammanhang härmed, till: betraktandet af-en annan punkt, som synes hafva undfallit. hr Anjous uppmärksamhet, nemligen den, huruvida hemlighållande förlikar sig med den kristna andans eller -med den: sanna-helighetens väsende. En urgammal shelig stiftelse skall ju dock frimuraresamfundet vara. Dess ändamål skall ju ej vara något mindre än den ållmänna kristna kyrkans. Men tänkom, det hade den kristna kyrkan från sin. upprinnelse förblifvit ett hemligt ordenssamfund, skulle hon då hafva blifvit den makt, som kunde öfvervinna den gamla hedendom, hvaruti verlden då var försänkt? Eller hvarigenom blef hon detta? Jo, blott och bart genom iden oförskräckta öppenhet och-offentlighet; med hvilken Kristi apostlar framträdde, förkunnande hans sannings ord, icke aktande de smädelser, de lidanden och de förföljelser, hvarmed de härför lönades. Endast genom en. sådan: öppen, väldig och oförskräckt predikan af evangeliisanning upprättades från början Kristi föreamling i verlden, och endast härigenom blef henne den segerkraft till del, för hvilken hedendomens mörka villor förskingrades. Och när nu sedermera-inom kyrkan. sjelf ett välde uppväxte, som hotade att hämma och i grund. tillintetgöra den kristna sanningen, hvarigenom: afskuddades detta väldes ok? Jo, blott och bart genom-en-lika öppen, oförskräckt och oftentlig sanningens predikan. Hvadiskulle Luther hafva uträttat, om han blott hemligen och på ett för den allmänna kyrkan och verlden förborgadt sätt: hade meddelat sina läror? Skulle han då mäktat genomföra det stora och beprisade verk, som han tillvägabragte? Ja, skulle reformationen genom Luther ens varit möjlig, om ieke genom de :många oförskräckta blodsvittnen, som hade föregått Luther, tänkesättet härför varit förberedt? Det hörer till den gudomliga sanningens och helighetens natur, så vidt som dessa. få inrymme i en menniskas själ att vara aktiva, ej blott passiva egenskaper; icke döda begrepp, utan krafter. En utaf den gudomliga sanningen fattad. själ kan icke sluta denna sanning inom sig. Hon drifves-oemotståndligen af denna sannings egen kraft att frambära densamma inför verlden. Så är ock heligheten en mot all -orättfärdighet och synd riktad kraft, af hvilken alla rätta kristna drifvas. Endast genom verksamhetenaf denna inre kraft har denckristna kyrkan haft sin upprinnelse och har hon ännu fortfarande sitt bestånd. Endast genom denna hbar-hon blifvit. en verldsmakt, 8om vi i första rummet måste tillskrifva def förädling och odling, hvari de kristna folken stå framom de öfriga jordens folk. Alltifrån kristendomens upprinnelse bär också historien på hvarje blad vittne om de: stora ting, dem kyrkan. i detta hänseende häx åstadkommit... Men hvad hafva frimurarne atträttat till: Guds rikes: förökelse, till skingrände af fåkunnighet, villor, laster och rott, till. utbredande :af sann och lefvarde gudaktighet? Historien har härom insgenting att förtälja. Hon bar ej några minnesvårdar af deras. yaksamhet att uppvisa, hvarigenom deras bålstora ord om: deras samfund på minsta sätt må rättfärdigas. Må alltså frimurareorden var en Urgamma. stiftelse, som redan i årtusenden haft bestånd, så: har .dess existens varit likt Jerusalems skomakares, om I nr TA tm TE a BR NR ARR Man