Aftonbladet – 9 juli 1859, sida 2

Förbiseende således helt och hållet de möjliga biändamål, dem sällskapet, vare sig som en politisk eller blott vänskaplig association eller såsom ett välgörenhetssällskap, må hafva. rörer sig således denna granskning endast kring dess sedliga kärna, eller kring det ändamål, det gjort till sin uppgift, samt kring de medel, med hvilka det verkar för uppnåendet af detta ändamål: Hvad nu först ändamålet vidkommer, beteckna redan lärorna: om ordens upprinnelse, ålder och namn, hvilket högt anseende frimurarebröderna sjelfva tillerkänna sitt samfund. Ty det är grundadt genom omedelbar gudomlig instiftelse. O Herre, vår Gud, vår högste mästare och vår förlossarel — — O du, genom HKvilkens vishet, nåd och kraft detta vårt sarhfund upprunhit och egt bestånd i årtusenden intill denna dag! utbrister hr Hanner. I årtusenden skall sällskapet hafva haft bestånd, såsom vi häraf äfven hafva sett, och hvad dess namn vidkommer, yttrar hr Hanner: Måtte vi allvarligt behjerta vår höge mästares ord: Om Sonen gör eder fria, så ären I rätteligen fria. Det ärjust denna Guds barns älskeliga frihet, som måste utmärka . och omstråla vårt endast af himmelska anor frejdade namn, frie murare; ett namn, som endast i Kristus har sin sanna höga betydelse. Hvad åter samfundets ändamål beträffar, yttrar hr Hanner: Trosgemenskapen med Kristus — det är håns kyrkas högsta mål här på jorden och en ordensbemlighet för vwerlden,. för den naturliga menniskan, som intet förnimmer af det Guds ande tillhörer, den högsta grad, i hvilken den till ångerfullt sjelfmedvetande och efter nåden: i: Kristo längtande själen födes på nytt; — Men vid. den: sista stora receptionen, då detta förgängliga skall iklädas oförgänglighet — — —3 då skall den herrliga -ordensdrägt, som hon här i sin älskade Herres och mästares trosgemenskap, osedd för hvarje naturligt öga, burit, blifva uppenbar i all dess strålande salighet. — Sådan är Kristi kyrkas, det andliga templets; högsta :ordenshemlighet. Härutaf ser man, såsom hr Anjou ganska: riktigt anmärker, att frimuraresamfundet vill:göra sig till ingenting mindre än :Kristi allmänna kyrka sjelf, om icke något ännu förmer, då ju dock frimuraresamfundet sedan årtusenden, alltså sannolikt redan långt före ; Kristi ankomst, skall hafva:haft. bestånd, änskönt det vid Kristi ord vill anknyta sin benämning. Men då nu frimuresamfundet icke :desto mindre icke kan undgå att erkänna tillvaron af en allmänlig Kristi kyrka, af hvilken -frimurarebröderna såsom kristna äfven (erkänna sig. för medlemmar, blir härnäst fråga, ihvilket förhållande frimuraresamfundet ställer sig till dehna. HrA. anmärker, att uti förenämnda predikan frimuraresamfundets ändamål, dådet dock anser-sig hafva ett religiöst. ändamål, dels framställes såsom--alldelessammanfallände meåd-deh allmänneliga kristna kyrkans, ehuru man lemnas i ovisshet, huruvida samfändet vill anses verka i egenskap af from stiftelse, konventikel, enskilt församling eller parfikularkyrka, dels uttalas såsom skildt från kyrkans i så måtto, att detta samfund synes bötrakta sig såsom medel för kyrkan. sjelf, I. fattadsåsom ändarmål; . Han undersöker här den frågan, huruvida något enskilt kyrkligt samfund, vare sig som from stiftelse, eller konventikel, munk-, riddareorden, eller hvilken annan orden -som helst, uti sin egenskap af en .sådan enskilt förgrening, må kunna tillerkänna sig de predikanter; hvilka allena tillkomma kyrkan sjelf i hennes helhet och allmänlighet, samt huru detta kommer på ett ut, som ville någon viss lem uti vår kropp (ögat, handen eller foten) anse sig Bjelf för hela kroppen. Dels undersöker han den frågån, Huruvida frimurarne, i likhet snåed de gamla Donatisterna och åtskilliga bland vår tids separatiska samfund, vilja anse sig sjelfva för den enda rena och sanna kyrkan, och således tillerkänna sig en högre religiös belgd än alla dem, som -stå utom deras samfund. Hr:A. visar, att, änskönt detta visserligen förnekas, i det hr H. på ett ställe säger: En sann kristen utom vårt samfund, som låtit Guds anda genom sanningens ord föda sig på nytt till-en inneflig trogemenskap med Mästaren Kristus, är närmare än någon af oss invigd i dån högsta ordenshemligheten, saknade han ock säll annan utmärkelse än enfald och ringhet, -samt på ett annat ställe varnar för det misstaget, att uppfatta denna urgamla, heliga stiftelse endast såsom ett smyckadt tempel för vänskapens högtider, för sällskapslifvets försröelser, såsom en beundransvärd ålderdomslemning åt barnen, att fägna sig åtdet sköna, praktfulla skätet, utan att fatta den förborgade, öfversvinneligt dyrbara, herrliga och öförgängliga -kärnan? — likväl en mängd yttranden förekomma, som svårligen kunna annat än nära den föreställningen, att d-tta sällskap verkligen måtte. anse sig, eller att det åtminstone tillåter, att man, så väl i officiella föredrag inom, som i offentliga framställningar till allmänheheten utonr sällskapet, anser det såsom framför andra egnadt att utgöra hvad vår tredje trosartikel benämner de: heligas samfund, eller att till sitt väsende utgöra den osynliga kyrkans egentliga härd och kärna?. .Fördenskull, om också inga förvända biändamål blandade sig med frimureriet; kam. det dock svårligen annat än nära en-tom inbilskhet och högmod -hos-sina medlemmar. t Men ännu: närmare tager hr A. i skärskådande lösligheten af den sedliga grutdval, på hvilken frimuraresamfundet såsomibtt hemligt samfund är bygdt, i.det han anmärker: Till kärlekens natur menniskor. mellan hörer ovilkorligen, att. den skulle kunna vara mt a Vända kö skasn: Am: MAN INGM