Aftonbladet – 7 juli 1859, sida 2

dare, sade Harry, och, okunnig om dess innehåll, lemnade jag honom det. Sir John läste uppmärksamt igenom det, besinnande sig ett ögonblick och sade mig sedan att den belägenhet, i hvilken jag försatt mig, icke var någon annan, än hvad han förutsett till följd af min oförsigtighet, och tillade, att ehuru det besvärade honom att göra så, ville han dock af aktning för sin myndling gifva mig plats som yngste skrifvare på sitt kontor. Jag antog den icke. Förr ville jag svälta till döds. För tre dagar sedan gick jag till Oxford, fast besluten att tala med min rika kusin — den man, som bar samma namn som jag. Skona mig för förödmjukelsen att berätta vårt samtal. Jag fann honom hjertlös — ytterligt hjertlös och återvände till London ännu fattigare än jag lemnat det; och i går afton, då jag utan hem och utan pengar gick — men ni vet det öfriga. Det finns ord som hyckleriet — denna sluga härmare af hjertats språk — med all sin list aldrig rätt kan återgifva. Hvarje ord den talande yttrade gaf öfvertygelse åt hans åhörare, som för första gången i sitt lif fann den sanna lyckan af att vara rik. Jag har meddelat er de förhållanden som tvungo mig att skiljas från detta dyrbara minne från en förfluten tid, sade Harry Burg och pekade på porträttet, som ännu låg qvar på bordet. Jag har hållit mitt löfte; tillåt mig att tacka er för er finkänslighet, ert ädelmod emot mig och sedan säga er farväl. Nej, i sanning! Ni får icke göra något så-. dant, svarade hans välgörare, i det han: sprang upp och räckte honom handen. Jag. känner endast föga af verlden, och har sjelf varit en lika stor drömmare som ni, samt följt mitt hjertas röst mycket oftare än mitt hufyuds; men båda säga mig i närvarande