Aftonbladet – 6 juli 1859, sida 2

en stor politisk makt, att silfia lagar för sina medmenniskor, utan att dock ega en gnista sympati för menskligheten. Vi hafva känt ett dussin sådana statsmän i vår tid. ett annat håll . Då han hastigt vände si under promenaden, stad hi: vtörmodadt och högst ovälkommet ansigte mot ansigte med sin frände Harry. Han kände i ögonblicket igen honom, ehuru de icke träffats på flera år. Du här i Oxford ? utropade han med en röst, som väl uttryckte huru högeligen detta möte besvärade honom, Den person, till hvilken dessa ovänliga ord yttrades, var en högväxt, ung man af ett vackert utseende och omkring tjugotvå år gammal, enkelt, ja nästan torftigt klädd, men ännu, midt under sin fattigdom, bibehållande den ofelbara prägeln af gentlemannen. Till utseendet var det ej en skymt af likhet emellan dem, ty konstnären hade mörkt hår, och ögon med detta tankfulla uttryck, som målare beundra i Vandykes och Velasquez porträtter, Han var. ytterligt blek, kanske nu mer än saniigt af trötthet, ty han hade gått hela vägen från London i det hoppet att möjligen genom ett personligt samtal kunna rubba sin rika slägtings beslut. : Ja, Jag är i Oxfords, upprepade han med en djup rodnad, ty han kände bittert förödmjukelsen af det steg han tagit, ty jag kan cke tro att du rätt fattar den verkliga nöd, vartill jag blifvit bragt. Jag talar ej om sfverflöd eller ens om hvad som räknas fill ifvets trefnad; detta har länge varit obekant för mig.n : Qch hvilkens är felet? frågade Richard 3urg med sin skarpa, hårda röst; med din alang behöfver du ej ställa dig i beroende af någon. S -Hurn ofta har ej samma förebråelse blifvit gjord månget lidande och förkrossadt sinne,