Aftonbladet – 6 juli 1859, sida 2

orannerler. Db allierades tåg mot Mincio. Skildradt af Times korrespondent i de allierades läger. Brescia den 16 Juni. Det skulle kanske roa er att Höra huru vi kommo från Addatill Mellaoch Chieselinierna. Saken kan berättas i få ord. För hvarje steg som de allierade togo framåt, dros0 sig österrikarne ett steg tillbaka. Dettaär bokstafligen hela historien — inga tilldragelser andra än de som äro oskiljaktiga från en stor armås marsch; mer eller mindre hett om dagen och regnigt och kallt om natten; mer eller mindre smuts och hinder på vägarne, än öfverflöd, än brist på lifsförnödenheter. Men med allt detta får ni icke antaga att. emedan ingen fäktning föreföll, de allierades marsch gick, så att säga, af sig sjelf. Ehuru man i allmänhet föreställer sig en öfverbefälhafvare såsom en gentleman på en skumman-J de häst midt ibland ett regn af otaliga kanonkulor och sönderspringande bomber, är dock blicken på slagfältet, ehuru vigtig, ingalunda hans förnämsta egenskap. De flesta bataljer hafva vunnits genom preliminära anordningar. Häruti ligger öfverlägsenheten bos alla stora generaler. Då ingen kunde på förhand veta att österrikarne skulle fortfara att draga sig tillbaka, måste man för hvarje steg vara beredd på att möta dem, och, under det man aldrig förlorade ur sigte denna möjlighet; var det af högsta vigt att dölja den egentliga anfallsplanen att möta fienden under de mest gynnande förhållanden och akta sig för en kontrarörelse från dennes sida. Huruvida så skett, skall inom kort visa sig. Men utom dessa strategiska operationer, måste man äfven se till ?res frumentaria?, på hvilka Caesar, den store fältherren, lägger en sådan vigt, underhållet af en stor armå, som ej gör några reqvisitioner. De romerska armeerna och franska republikens hade samma fördel som österrikiska armån i dag — att lefva af det land, genom hvilket de tåga. Detta underlättar och förenklar marschen betydligt. Då ser man icke till några långa rader af vagnar, som stänga vägarne; men helt annorlunda är förhållandet, om man skall organisera ett reguliert provianteringssystem öfver en lång linie för en stor framryckande armå. Franska och piemontesiska soldaten hafva en ovärderlig egenskap — nemligen att kunna bära det oundgängligaste af sina rationer för flera dagar på sig och äfven förvara det, hvilket är största konsten. Han är derföre aldrig helt och hållet beroende af kommissariatet. Men när fråga är om ett systematiskt framryckande och icke om en kort expedition, äro svårigheterna desamma för hvarje armå. Den hastiga rörelsen tillät knappast att de reguliera förråden samlades från trakten genom leveranskontrakter eller uppköp för reda mynt; åtminstorie kunde man icke fullt lita på denna utväg, utan måste nödvändigt vara utrustad med allting och ej räkna på hvad landet sjelf kunde erbjuda. Alla möjliga förnödenheter hopsarmlades på långa distanser. För att underlätta denna åtgärd, hade en reservtross för hvardera armerna bildats af leverantörer, som förhyrt alla traktens vagnar. Dessa motsvarade ganska väl sitt ändamål; hästarne och mulåsnorna äro, trots ett hårdt arbete, glänsande och trinda, och kuskarne hållas i ordning .af sina principalers agenter, så att man icke finner ett spår af alla de excesser, för, hvilka denna klass vanligen utmärker sig. Följden är den, att soldaten icke en enda dag varit utan sina fulla ratioper och, hvad mera är, han får dem så fort han anländer, hvilket gör en stor åtskilnad. Nu då trakten bakom är fri från fiender, komma dessa svårigheter att betydligt förminskas. Lombardiet är, såsom hvar och en vet, utomordentligt rikt på. alla naturprodukter och i stånd att förse sig med.de flesta förnödenheter, äfven om den allierade armån skulle stanna der en längre tid. Hvad angår de rörelser, medelst hvilka trupperna framryckte från Milano emot Mella, torde det vara förtidigt att tala om dem, för