Aftonbladet – 5 juli 1859, sida 2

egt rum i Lombardiet. Det är emellertid nyttigt att i denna stund göra sig reda för upphofvet och orsakerna till dessa tilldragelser och sålunda mera tydligt framställa konungens regerings afsigter och handlingar. Allt sedan den italienska frågan, förnekad af somliga, nedsatt af andra, blef uteslutande föremål för Europas blickar, har H. M:ts kabinett; hed vanlig öppenhet, gjort bekant det ytterst svåra i situationen. För detta ändamål har jag, uti memorandum af den 1 sistl. Mars, adresseradt till britiska styrelsen, och slutligen offentliggjordt af pressen, beflitat mig om att framlägga resultaten. af österrikiska väldet i Italien, hvilka resultater icke hafva sin like i den nyare historien. Jag har visat att den allmänna antipatien och hatet emot österrikiska styrelsen härledde sig till en början från det regeringssystem, som tillämpades på lombardo-venetianarne; sedermera och förnämligast från nationalkänslan, som sårades af det främmande oket. Civilisationens framsteg, upplysningens spridande, som österrikarne icke kunde helt och hållet förhindra, hade gjort befolkningen mera känslig för sitt sorgliga öde, det att vara styrd, beherrskad af ett folk, med hvilket den icke haft någon gemenskap, hvarken racens, sedernas eller språkets. Österrikarne hade, efter ett halft sekels öfverherrskap, ännu icke fått fast foti dessa pro-1: vinser; de lågo der blott liksom i ett läger. Detta sakernas tillstånd . framställde sig icke såsom ett öfvergående faktum, hvars mer el-å ler mindre nära slut man kunde förutse, utan det förvärrades med hvarje dag. Vi säga icke att ett sådant tillstånd stridde mot fördragen, men att det stridde mot billigbetens och rättvisans stora principer, på hvilka den sociala ordningen hvilar. Om man icke lyckas förmå österrikarne att modifiera de existerande fördragen, tillägga vi, skall man aldrig nå en definitiv och varaktig lösning af frågan, utan nödgas åtnöja sig med mer eller mindre verksamma palliativers Icke destomindre, i förhoppning att göra lombardo-venetianarnes belägenhet mera dräglig och för ögonblicket komma ur en så svår situation, skyndade vi, på den till: oss framställda begäran, att påpeka de utvägar, hvilka syntes oss mest egnade att erhålla det. resultat man eftersträfvade. Olyckligtvis visade sig Österrike mer än någonsin ovilligt till. försoning; det var fast beslutet att med våld behålla det orättmätiga inflytande, som det öfver de genom fördragen såsom. oberoende : erkända -staterna förvärfvat. . Det. fördubblade hotelserna och påskyndade de fruktansvärda -militäriska förberedelserna, som voro riktade mot Piemont, det enda bröstvärnet mot: dess uteslutande öfvervälde i Italien. De små stater, som förenat sitt öde med Österrikes och af detta skäl ådragit sig sina undersåters ovilja, kunde icke mera uppfylla sina pligter mot. folken. Allvarsamma och oundvikliga förvecklingar syntes hota. Europas lugn sväfvade alltså i fara. Det var då som förslaget om en kongress utgick från Ryssland, understöddes äf de stora makterna och antogs af Piemont. Basen för kongressen var bibehållandet af. det territoriala status quo, d. v. s. de fördrag, som försäkrade Österrike om dess besittningar i Italien. Man vet hvad so : inträffade. Österrike, som såg icke sina 1 liga rättigheter, hvilka uttryckligen hade bl vit detsamma tillförsäkrade, nu underkastade pröfning, utan blott de inkräktningar som d tutöfvati öppet trots emot de af Europa gjorda bestämmelser, afkastade nu på en gång masken. Oaktadt sitt till England gifna formliga löfte att icke angripa Piemont, kastade det sin armå in i H. M:ts stater, och dess: generaler förklarade högljudt, att kejsaren skulle komma till Turin för att der underhandla. Krigshändelserna emotsvarade emellertid icke generalernas skryt, och de österrikiska armeerna ha sett sig nödsakade att inskränka sina bedrifter till plundringar och åtgärder af oerhörd grymhet emot det fredsamma landtfolket. Fienden har blifvit förjagad ifrån det piemontesiska området, och segrarne vid Palestro och . Magenta ha för oss öppnat Lombardiet. Det var då som händelserna bekräftade vår uppfattning af sinnesstämningen i de lombardovenetianska provinserna och de smärre stater, hvilka gjort gemensam sak med Österrike. Folkets opinion ådagalades på det tydligaste; de municipala myndigheterna, samma myndigheter, som blifvit af Österrike tillsatta, proklamerade nu den gamla regeringens afsättning, förnyade 1848 års förbund, och bekräftade enhälligt landets förening med Piemont. Municipalitetet i Milano proklamerade detta, då det ännu befann sig i skotthåll för de T österrikiska kanonerna. Genom antagandet af detta frivilligt gjorda Janbud från nationens sida, kränker konungen licke i ringaste mån de gällande traktaterna, enär Österrike, då det vägrade att biträda en d kongress, som hade upprätthållandet af dessa traktater till utgångspunkt, och då det inbröt i H. Mits stater, sjelf, i hvad på detsamma berodde, sönderslet 1814 och 1815 -års fördrag. De: italienska provinser, hvilka krigslyckan med våld underkastat det österrikiska -berraväldet, ha nu åter inträdt i sina naturliga rättigheter. . Frigjorda tvenne gånger under loppet af elfva år, ha de tillkännagifvit sin vilja utan hinder och utan någon påtryckning. 1848 likasom 1859 ha dessa Tänder frivilligt förenat sig med Piemont, likasom der ene brodern efter en lång och smärtsam skilsmessa återfinner den andre, Ändamålet med härvarande krig — H. M, erkänner det önbpet — är Italiens-oberoende