Aftonbladet – 5 juli 1859, sida 2

STOCEHOLM den 5 Juli. Ibland de många egenåomligheternai vårt gamla representationssystem är väl den plats, presterskapet såsom stånd deruti intager, den mest sällsamt framstående. Visserigen har man i det restaurerade Frankrike och äfven i det protestantiska England sett denna från medeltiden ärfda id om kyrkans representerande i statssaker i någon mån bioehållen, men i båda dessa länder hade man ikväl icke åt kyrkans s. k. målsmän inrymt mer än ett litet hörn af pärskammaren, ingalunda såsom här en fjerdepart i hela den agstiftande makten. Utan att här behöfva ngå uti en föröfrigt temligen lätt genomförd oevisning, hurusom en dylik sammanblandning af kyrkans och statens intressen utöfvar en menlig verkan på båda, eller ådagalägga orimligheten af en beroende embetsmannakorporations lagstiftningsrätt, vilja vi nu blott taga i betraktande den frågan, huruvida under nu gällande förhållanden de högre, ja högsta intressen, hvarom så mycket talats, äfven om man skulle för ett ögonblick vilja medgifva, att dessai en presterlig korporation funne sin lämpligaste, sjelfskrifne representant, verkligen ega utsigt att kunna rätt skyddas och vårdas med presteståndets nuvarande sammansättning. Tager man denna i närmare skärskådande, så upptäcker man lätt att de flesta bland ståndets förnämligare ledamöter utgått icke ur kyrkan, utan ur den s. k. skolan, hvilken hos oss utgör kungsvägen till de högsta andliga värdigheter, och att i följd häraf ståndet vid riksdagarne vanligen företer en nästan oblandad prelatensisk hållning. De i församlingens tjenst egentligen arbetande, de, som omedelbart och utan biträden få sköta hennes angelägenheter, de, som genom sin hela verksamhet stå folket närmast, väljas i allmänhet högst sällan till riksdagsmän, och skulle äfven sjelfve sannolikt finnas föga hugade att emottaga ett dylikt förtroende. Häraf den kyrkligt aristokratiska karakter, som vårt prestestånd i alla tider och i synnerhet på de senaste antagit. Våra lagstiftare ha ock derföre varit betänkta på att isnågon mån afhjelpa nämnde olägenhet genom att i ståndet söka inlägga ett visst demokratiskt element. Det finnes nemligen inom vår kyrkliga hierarkis många af stränga rangskilnader begränsade ordningar en klass, som, till följd af sin från massan af verldsliga bestyr fritagna verksamhet, bar. mera tillfälle än. deöfriga attuteslutande egna sig åt sitt egentliga kall, och derjemte genom sin anspråkslösa ställning står folket vida närmare än alla: dessa biskopar, prebendarier. m. fl., som tillbringa en tredjedel af sin lifstid vid riksdagar-och resten i domkapitlen. Det är åt denna klass af prestmän, det är åt Sverges komministrar som man i riksdagsordningen med skäl velat inrymma en plats i presteståndet, och det bör verkligen beklagas att deir sålunda. gifna rättigheten så sällan och under de senare riksdagarne aldrig utom af hufvudstadens -komministrar blifvit begagnad. Skälen till-en sådan uraktlåtenhet torde väl hufvudsakligen få sökas dels i en lätt förklarlig misströstan att såsom gifven minoritet vid riksmötet något kunna uträtta, dels ock afseendet på de med. valrättens utöfning förenade kostnader, hvilka känbart skulle drabba dessa bland alla prestmän sämst aflönade. Hvad det första af dessa skäl vidkommer, tillåta vi oss fästa uppmärksamheten deruppå, att tolf representanter, utsedda genom sina valmänsfria, på personlig kännedom öch aktning grundade förtroende, utan intriger eller faderliga vinkar från ofvan, skulle komma vatt utgöra ett ingalunda förkastligt motståndselement inom en föröfrigt temligen hierarkiskt sammansatt kammare, samt der otvifvelaktigt utöfva ett icke ringa moraliskt inflytande. Hvad åter den andra betänkligheten, den nemligen, som afser kostnaderna, angår, så är det ju ingenting som hindrade det i flera hänseenden lämpliga arrangementet, hvartill man inom Karslstads stift gifvit föredöme, att sådana prestmän, som icke innehafva ordinarie beställning, 1 dessa kostnader frivilligt deltoge, intilldess äfven åt dessa valrätt kunde tillerkännas. Kostnaden för underhållet. vid riksdagen af en person med enkla lefnadsvanor skulle väl i alla fall, om den fördelades på ett helt stifts komministrar, i tvenne år icke i sjelfva Verket visa sig så afskräckande. Frågor af den största vigt för kyrkan såväl i afseende på dess ekonomiska förhållanden som ock på dess befordringssystem och hela dess organisation komma sannolikt att utgöra ämnen för den stundande riksdagens öfverläggningar; och det vore i sanning. högligen önskvärdt om man dervid finge förnimma röster, utgångna från personer, hvilka, oförvillade af högkyrkliga fördomar cch utan sidoblickar påäreställen, .som dessutom föl dem vanligen Bgenom författningarne äro stängda; kunde fritt och tryggt egna sig å! omsorgen att representera kyrkan, eftersom denna pu en gång på. våra riksdagar:tillsvidare måste representeras. Vi öfverlemna denna fråga till allvarligt bebjertande åt herrar komministrar inom rikets alla stift, höns Grefye Cavour har till sardinska regeringens representanter vid de främmande hofven aflåtit följande cirkulär: : Turin den 14 Juni 1839. Ar TT