Aftonbladet – 5 juli 1859, sida 2

Jenna sak är alltför ädel, attfiman behöfver indanhålla dess syften, den är för helig att ;j på förhand vinna. det civiliserade Europas sympatier. Vi anse oss till och med böra erkänna, att dessa sympatier aldrig blifvit oss förnekade, ty den af konungens regering följda politik har alltid varit densamma, och den har mötts af bitall, icke blott från allmänna : opinionens sida, utan ock från kabinetternas. Europa har genom sina utmärktaste statsmäns. mun förklarat det intresse det hyste för det olyckliga Italiens öde. Det är först under de senaste tiderna som man sett vissa mer eller mindre förställda misstroenden uppkomma. Kejsar : Napoleons högsinta mellankomst, för att bistå en orättvist angripen bundsförvandt och en förtryckt nation, har blifvit misskänd. Man har velat se ärelystna syften och förstoringsplaner der ingenting annat fanns än en ädel hängifvenhet för rättvisans sak och den bjudande pligten att skydda Frankrikes värdighet och intressen. Kejsarens uttryckliga förklaringar, afgifna i det ögonblick han drog svärdet, ha redan betydligt lugnat dessa farhågor. Den i Milano utfärdade proklamationen, så tydlig, :så bestämd och så värdig, varegnad att skingra alla de tvifvel, som ännu kunde finnas hos fördomsfulla sinnen. Vi hysa den fullaste tillförsigt att Europas jemnvigt ej kommer att rubbas af någon territorial utvidgning från en stor makts sida, och att inom Italien skall uppstå ett starkt konungarike, ett sådant som naturen sjelf betecknat genom den geografiska konfigurationen, enheten i folkstam, språk och seder, ett sådant som diplomatien redan förut i andra tider hade velat bilda i Italiens och Europas semensamma intresse. På samma gång som Österrikes herravälde och de staters, hvilka bundit .sina öden vid denna makts, kommer ock en städse varande orsak till oroligheter att försvinna, ordningen blir garanterad, revolutionens härd blir tilltäppt, och Europa skall då kunna med all trygghet öfverlemna sig åt de storartade fredliga företag, hvilka utgöra tidehvarfvets ära. Detta är, hr minister, den synpunkt, under hvilken ni. bör framställa de händelser, som nu utveckla sig i Italien. Den kamp, som Österrike framkallat, bör ha till resultat dess utestängande från ett land, som genom våldet allena blifvit underkastadt ett förhatligt och outhärdligt ok. Vår sak — jag älskar att upprepa det i slutet af denna depesch — är ädel och rättvis; vi böra, vi kunna högt erkänna dettajöch vi ha fullt förtroende till den goda sakens seger.