Aftonbladet – 1 juli 1859, sida 2

ven efterlåtenhet eller stränghet, ehuru han visserligen ej hade någonting att befara af denna sednare, ty hans farbror fattade snart så mycken ömhet för honom, att hans vilja var en lag för alla vid Granstoune Park. Han läste endast när det så behagade ho: nom, till stort missnöje för sin lärare: den ärevördige herr Thomas Lucket, en ganska lärd man, som varit baronens akademiekamrat och nu förgäfves sökte bibringa sin discipel en lika djup lärdom som han sjelf egde. Denne gjorde emellertid, som sagdt är, endast hvad som behagade honom, red då det föll honom in och studerade när han hade håg för detta; och dock kom han underligt nog till aderton år, visserligen med många fel, men utan en enda osed ellerlast; hans hjerta var fullt af ungdomens varma känslor och ljusa drömmar och sannt som spegeln, hvars fläckfria yta troget återger de föremål som visa sig för den. Ej underligt att sir Mordaunt kände sig stolt öfver sin arftagare, att hanälskade honom såsom en fader sin ende son, eller att ynglingen betraktade honom tillbaka såsom en af de bästa och ädlaste män. Detta lyckliga förhållande får tvifvelsutan i hög grad tillskrifvas den djupa enslighet, hvari de lefde; inga familjer af deras rang funnos på hela orten; således ej heller några brådmogna unga män af Harolds ålder, som kunde inviga honom i det fashionabla lifvets dårskaper och :lättsinne, hvilkas löje kunde förstöra den friska rodnaden på hans kind och genom hån oeh gyckel föra honom in på lastens bana. Vi äro lärde att bedja: Inled oss icke i frestelsel Lyckligtvis förstod icke vår bjelte ens meningen deraf. Han var emellertid ej utan en jemnårig. Då han först komj till Norfolk, hade Tom