Aftonbladet – 1 juli 1859, sida 2

till stöd för vårt påstående, men vi hysa ingen önskan att rycka den förmultnade helgonskruden af ett syndafullt stoft — ett -värf för-en strängare penna än vår. Det var naturligt att den allmänna rösten, till att börja med, skulle förklara baronen att vara-en ruinerad man. Några sade att han blifvit bjuden till:Carlton House och liksom andra dufvor plockad af den förste gentlemannen i Europa; andra syftade på åtskilliga spekulationer i de utländska fonderna, och ett par af hans förtrognaste vänner, som ätit middag -hos honom två, tre gånger i veckan, förklarade sig bestämdt veta, att han omöjligt skulle kunna stanna qvar i England, emedan hans affärer voro i ett så förtvifladt skick. De voro visst icke förvånade — hans slöseri och skrytsamhet hade alltid väckt deras leda! Det var visserligen högst opassande af sir Mordavuat Tracy att icke hafva ruinerat sig. Hvad rättighet -hade han att gifva verlden orätt? att stänga -sitt hus i London, i stället för att hyra ut, eller sälja det? att skicka sina hästar till Granstoune Park och sitt silfver till sin bankir i förvar, då alla voro så förvissade om att det ohjelpligen skulle till auktionskammaren? att bedraga så många aktningsvärda personer, ifriga ätt ropa in hans ojemförliga tafvelsamling — hans sköna Titian, hans makalösa Claude Lorraine, för hvilken, regenten bjudit honom — himmelen vete huru många pund?! Detta var illa betänkt, om icke till och med bjertlöst. Verlden fann det så och förlät honom aldrig. Då vi säga verlden, mena vi den del deraf som .han hittills tillhört. Det kunde ej hafva vwarit någon ringa bevekelsegrund, som hade förmått den, hvilken hittills varit den främste i dårskapernas hvirfvel. — för att icke begagna ett ännu strängare uttryck — att så bastigt afbryta sina fordna