Aftonbladet – 1 juli 1859, sida 2

Under den stora kamp, som nu i Italien antager allt större proportioner, fäster sig uppmärksamheten hos dem, hvilka verkligt intressera sig för det sköna landets oberoende, företrädesvis vid den hållning, som det italienska folket sjelf härvid intager. I detta afseende innehåller en artikel i det senast hitkomna numret af Times åtskilliga betraktelser och upplysningar af intresse med anlednig af Garibaldis utomordentliga framgångar i de nordligaste delarne aflandet. Enligt den engelska tidningens på sina väl underrättade korrespondenters meddelanden grundade uppgifter, var det i detta alpland som man förerädesvis hade att vänta en verklig italiensk rationalanda, och som en sådan äfven blifvit funnen. I ett land, der en enda stad med 40,000 invånare levererat 3000 stridbara män åt frihetens sak, är det ej svårt att finna en förklaring till Garibaldis och hans tappres! otroliga framgångar. Afde 4 klasser, som utgöra landets befolkning, är det endast presterna som äro bestämdt fiendtligt sinnade emot de allierade; men deras makt är ringa, och deräs inflytande på allmogen obetydligt, enär denna är antingen för patriotisk eller för rädd att i detta afseende lyssna till sina andliga ledares råd. Adeln betraktar visserligen med misstroende hvarje folkrörelse, men har för sin del aldrig varit Österrike tillgifven, och af detsamma städse blifv t eftersatt. Men det är egentligen städernas befolkning, som i den stora kampen för frihet och oberoende drager alla de öfriga klasserna med sig. Och då man sett huru en revolution, som öfverflyttat en regelbunden styrelses myndighet inom ett helt distrikt i en uppretad menighets händer, blifvit genomförd utan denringaste oordning, och söker en förklaring till detta sällsamma fenomen, så hänvisas man till — de gamla romarne. Den anda — yttrar artikelförfattaren i Times — som nu lifvar och leder norditalienarne, är samma anda, som de fått i arf af det gamla Rom, och som ända intill denna dag blifvit bibehållen i sin fulla lifaktighet. I alla sina provinser grundade romarne municipaliteter, d. v. s. de införde de större städerna en fullständig och oberoende förvaltning efter republikanskt mönster; och så öfverensstämmande voro dessa styrelser med såkernas: egen natur, att femtio mansåldrars skiften icke förmått förstöra dem. Fenomenet är ett af de märkligaste man kap tänka sig. Äfven i sitt ytte utseende emotsvara vissa bland de italienska städerna så fullständigt Virgilii beskrifningar, att man nästan skulle kunna tro dem ha förblifvit alldeles oförändrade allt sedan den romerske skaldens dagar. Och om vi nu besinna, att inom dessa gamla murar sjelfva de institutioner, ,som införts. af deras grundläggare el!er eröfrare, ännu fortlefva i oförminskad kraft och verksamhet — att de korporationer, som infördes i Scipionernas tider, äro i full verksamhet i Napoleons — så bör sådant verkligen känna gifva ett begrepp om ro: mersk karakter och romersk makt., Och då man vet, att samma institutioner, samma sommunalanda, ehuru ej så bestämdt utprägad, återfinnes äfven inom städerna på den stora slätt, som sträcker sig ifrån Ticino till Adr.ätiska hafvet, så bör detta vara en bor; sen för att den nationella rörelse, som nu fått luft, icke så lätt skall låta fö