Aftonbladet – 29 juni 1859, sida 3

— rr Rättegångsoch Polissaker. Brogrenska målet. Kapten Brogrens slutjörklaring. (Slut fr. måndagsbl.) Aklägaren, hvilken, såsom naturligt var, ejkunnat i dessa! påståenden instämma, har, deremot . företagit sig att utmåla mig, såsom den det skulle ega ett så häftigt lynhe, att jag hindrades uppfylla mina åligganden såsomrbefälhafvare. Ofelbarhet är ej menniskans lott, och det vore förmätet af mig att icke vilja erkänna de fel jag kan hafva. Men det är dock en billig begäran att icke dömas efter hvad mina vederparter och andra af deras agitationer upptända menniskor må säga. Och då hr Blanche behagar utsprida att jag med en nästan exempellös grymhet och hårdhet misshandlat de flesta af min besättning och att tjenstgöring på mitt fartyg Vore jemförlig med negerslatveriet, sådant det skildras i Onkel Toms stuga, torde det vara nog, för att ställa smädaren i sin rätta dag, att erinra att, ehuru jag ej längre än sex år fört fartyg, icke så få af besättningen stannat hos mig tre till fem år, och detta oaktadt jag ombytt fartyg. Åklagaren synes emellertid hafva. på grund af sitt förhastade antagande om graden af dep häftighet mitt lynne påstås ega, jemte ett yttrahnde, som jag under rättegången fällt och vidhåller, aemligen att Isberg i allmänhet varit villig och icke ifvit någon anledning till missbelåtenhet i annat seende än jag redan uppgifvit, ansett sig kunna rörklara äfven den bestraffning, jag erkänt mig hafva tilldelat Isberg; vara; såsom åklagaren. behagar utrycka sig — oskäligt handterande och således straffbir. Nu lärer väl mitt nyssnämde yttrande icke få olkas annat än i sammanhang med hvad jag förut örklarat, och detta var, såsom protokollet nogsamt isar, att jag för försummelse i arbetet tilldelat Iserg en örfil och möjligen några slag af entågända. Läser man nu det åberopade momentet i kofferdireglementet något fullständigare än åklagaren synes gort, innghåller detsamma: Likaledes bör ingen af , :eppsfolket slå eller särga den andra,ech detta allt v.der bot och straff, som sjölagen föreskrifver; dock, om skeppareh vårder föranlåten) att skäligen Häpsa aigon af sitt skeppsfolk för dess otidighet, ovett eller uman förseelse, vare saklös.. Då jag: således egt sätt att för försnmmelse i arbetet tilldela Isberg aga och, utom det vitsord jag härom eger, mitt förklarande i denna del vunnit stöd dels af vittnet Wiboms .orättelse, dels af hvad vittnet Holmström intygat terom att Isberg plågat lemna honom ålagdt arbete ogjordt, torde åklagarens påstående om ansvar för de