Aftonbladet – 29 juni 1859, sida 2

Utrikes korrespondens. Berlin den 20 Juni. I mitt sednaste bref af den 13. dennes omnämnde jag, att man kunde vara förberedd på ett vigtigt steg af preussiska regeringen och att den sku!le utträda ur den hittillsvarande afvaktande ställningen. Dagen efter mitt brefsafgång, den 14 Juni, beslöts också mobiliseringen, d. v. s. inkallades landtvärnets första uppbåd för sex .armekårer, således för två tredjedelar af preussiska armån, gardet inbegripet, och endast med undantag för första, andra och sjette kårerna. Man tror: allmänt, att den första; ostpreussare, :och :den sjette, schlesier, till en början icke skola lemna sina provinser, utan utgöra en möjligen behöflig motvigt emot de ryska trupprörelserna, medan den andra, pommerinkare, i nödfall skall betäcka östersjökusten. Åtgärden har i Berlin och hela Preussen väckts stor öfverraskning. Man var i landet icke beredd på att regeringen skulle sålunua militäriskt uppträda. Den officiella pressen hade inneslutit sig i en ännu djupare tystnad än vanligt, sannolikt emedan den ville afvaktå utgången på krisen inom ministeren. Ty en sådan kris förefanns verkligen. Utan att vilja ingå på specialiteterna af densamma, kan jag likväl. icke lemna oanmärkt, att prinsen-regenten sjelf och en delaf hans kabinett ville att Preussen skulle. aktivt uppträda, först genom en beväpnad bemedling; den andra delen af ministeren ansåg att tiden för Preussens intervention: ännu icke var kommen, och önskade att förblifva i den afvaktande politik, som likväl äfven denna sida af ministeren icke ville se förvexlad .med neutraliteten. Redan en tid tillbakävstodo dessa båda meningar emot hvarandra; men deras meningsolikhet var icke omöjlig att utjemna;. då, såsom nyss nämndes, till och-med den minst framskridna sidan af kabinettet ansåg neutralitet för Preussen omöjlig. Så länge österrikarne icke voro fördrifna ur Piemont, kunde: denna olika uppfattning blifva mer eller mindre teoretisk, då uppenbarligen ingen kunde förmena Sardinien att försvara sig. emot ett angrepp, som Preussen dessutom ogillar, och vid detta försvar begagna sig af Frankrikes fördragsenligt tillförsäkrade bistånd. Till och med Ticinos öfvergång af francosarderna och slaget wid Magenta kunde ingalunda af Preussen och Tyskland anses som krigsorsak, då afvärjandet af ett fiendiligt anfall icke gerna kan stanna omedelbart vid gränsen af det försvarade landet. Men då med segern vid Magenta den 4 Juni österrikarnes den:29 April började invasion var definitivt tillbakaslagen, så inträdde med Milanos intagande och Lombardiets ockupation hela saken.i ett nytt stadium,som måste ådraga sig Preussens och förbundets uppmärksamhet. Frågan -om den europeiska jemvigten och en fransk supremati framträdde i förgrunden, och de-preussiska statsmännen måste öfverväga om de skulle låta de italienska angelägenheterna ordnas af Frankrike. ensamt, Kejsar Napoleon hade visserligen i sin proklamation af d. 8 Juni låtit förstå, att han efter. utkämpad strid ville öfverlemna den italienska frågan åt en kongress; men någon borgen: att detta löfte skulle uppfyllas var aldrig gifven. Det var tydligt, att stormakternas kongress enligt Frankrikes planer endast skulle hafva att ratificera en fait accompli. . Couzasaken har ju visat huru det går med sådana efterföljande ratifikationer af redan fulländade tilldragelser, Krigspartiet iPreussen framhöll alla dessa skäl och fick under ögonblickets trångmål öfvervigten. Rörelsen i Tyskland bidrog å sin sida icke litet till att stärka det militäriska elementet här i landet. Frågans nationella sida beherrskade alltmer och mer situationen. Så kom det slutligen till beslutet den 14 Juni, att största delen af preussiska armån skulle kallas under vapen. cs Intrycket i landet af denna -högvigtiga åtgärd var elika alltefter de gärskilta partiernas ställning, och sällan har väl under nyare tiden någon fråga så splittrat de politiska partierna i Tyskland som den italienska. Den delen af demokratien, som tager parti för Ita