Aftonbladet – 23 juni 1859, sida 3

) Hela detta sednaste resonnement står naturligtvis för insändarens egen räkning: Red. anm. Rältegångsoch Polissaker. Brogrenska målet. Då vi förut meddelat kärandens och åklagarens till rådhusrätten afgifna slutpåstående detta märkliga mål; anse vi oss äfven böra meddela svarandens såsom genmäle derå afgifta slutförklaring, äfvensom kärandens gen: mäle å aktors. påståenden. Vi göra i dag en början med kapten Brogrens skrift. . Kapten Brogren har visserligen blifvit af rådhusrätten, såsom -läsaren lärer finna på goda skäl, dömd till: Böter för det han inblandat sådant, som icke: till saken hörde; men då hr Brogren enträget begärt att bans skrifvelse måtte i sin helhet få inflyta i bladet, villfara vi denna hans önskan, ehuru vi befara att hvarken de skäl som i densamma anföras eller den ton hvari den är hållen, skall förmå förändra den mening om kapten Brogrens förfarande, som de under rahsakningen ådagalagda förhållanden alstrat hos allmänheten. Den ifrågavarande handlingen lyder sålunda: ITill. Stockholms högädle rådstufvurätt! Förfädren afgjorde sina tvister genom holmgång Inom hasslad mark trädde kämparne, utmanaren och len utmanade, förolämparen ochden: förolämpade, leras.vapen. granskades för att utröna deras öfvernsstämmelse med stadgadt och ärligt. bruk, holmsångslagen lästes och i sträng enlighet med denna vörjade och fortgick kämpen tillå endera : vunnit. seser. Väl följdes kämparne till striden af vänner och ränder och hända kunde att dessa till tidens förIrifyande sins emellan trädde i strid, men ingen sökte behöringen biträda. sin vän eller frände bland hufudkämparne. Hade mågon detta gjort, .obetingadt rade åt hans gerning tillerkänts fulla egenskapen af ridingsdåd.s Så dömdes på dessa tider hedern öch ältskänslan. Tiderna hafva förändrats. Den hassade marken är utbytt mot domstolarnes sessionsrum, wolmgång mot rättegång och i stället för råbeten och ildheten -trona ju i våra moderna samhällen civiliationen och humaniteten. Bjuda månne dessa, att, lå man nu lemnar sina tvister att pröfvas af domtolar, att afgöras efter lag, man icke skall låta tviten stanna inom domstolssalen, icke låta afgörandet er0 ensamt på lag, utan att man skalluppkalla väner och fränder till biträde; föt:ratt agiteras emot ederparten; för att om--honom: utsprida och göra rodda osanna ock skändliga beskyllningar, för att å förhand stämma domare och allmäkhet så illa om möjligt icke blott mot hans sak, utan ock mot ans person, och slutligen för att undanhålla, fördölja ch nedtysta allt, som kan tala till hans försvar och ill vederläggning af-ens egna påståenden? Hafya så edes icke blott tiderna, utan äfven heder, rätt och amveten kunnat förändras? Är fordna dagarsnidingslåd nu i våra civiliserade och humana fider att beraktå såsom ett rättmätigt försvar, ett billigt, belerligt och grannlaga utöfvande af den starkares rätt? iro de, hvilkas gerningar fordom skulle rdömt dem tt nidingsnamn bära och aldrig tåläs i goda mäns ag nu kanske i stället civilisationens och humanietens förkämpar i ett upplyst tidehvarf, bland ett vildadt folk? Dessa frågor tyckas kanske ligga utom ämnet. Men let är tyvärr långt derifrån. Den som besvarar dem, ittalar med detsamma ett omdöme öfver det förfavande, för hvilket jag varit föremål. Min vederpart har nemligen icke åtnöjt sig att till lomstolen lemna sin sak och ätt låta lagen döma. Tan och hans vänner och fränder hafva icke så uppåttat hederns och grannplagenhetens fordringar, som edan i råhetens tider holmgångskäömparne och deras följeslagare voro mäktiga att fatta och att uppylla dem. I stället att erkänna båda parternas jemika.rätt att träda inför domstolen, förtröstande på sin sak och låta denna tala, låta hvad på grund derat onde läggas mig till last i fullt mått; men lagligen Irabba. mig, och slutligen förakta att på sidan om saken genom utspridande af lögn och förtal och gesom fördöljande af hyad som länder mig till försvar bereda min ofärd, hafva de gjort motsatsen! af allt letta, . Jag är skyldig att närmare utveckla hvad jag vär sagt och skall.ej undandraga mig uppfyllande ai lenna pligt. , Min vederpart, .hr tullinspektoren, Isberg, har två ära fränder, hans svågrar: hr notarien Carl Johan varlstedt-och-br auditören August Blanche, båda sakunniga jurister och den sistnämde sjelf tidningsutsifvard och naturligtvis ej utan inflytelse hos andra idningsredaktioner. Om den. förstnämdes sätt att ned vittrien i målet bålta enskilta förhör, upplifvade f punschtraktering;,att åberopa sina vid dylika tillällen förda memorialkladdar såsom bevisning; att ilja göra vittne till menödare för det dess på ed fgifya Berättelse Töke i allo Öfverensstärit me hr Jarlstedts uppfattning af ytfrandena jvid pötischlaset; och att, sedan all bevisning om hvad som kulle bevisas brustit, ändock framkömma med anvarspåståenden, sådana att icke ens den fullständisaste bevisningskulle rättfärdigat dem, lemna handingarne i saken . vittnesbörd, om hvilka jag längre ed torde-få tillfälle att vidare yttra mig. Men ehuru lenna rättegång varit föremål för mycken uppmärksamhet från allmänbeteös sida, vet dennå artt när stan intet om målets verkliga ställning. OM dettz lerföre att tidningsreferaterna, som skulle lemna en sådan kännedom, sörgfälligt framställt nästan endast ivad som för mig kunde synas ofördelaktigt, men andanhållit eller förvridit hvad somt Aändt mig till fördel. Dock, hvad än andra tidningar må hafva syndat, hr August Blancehes; svågerns, morbroderns idning, den har väl ej tillåtitssig n got syttrande i lenna sak? Denna tidning, hvilken, för att begagna less egna ord, i ållmänhet icke egnar, sina, spalter it polisundersökningarne ochrättegångsprotckollerna, len har väl icke just för detta, för svågernsoch 8y sterns mål gjort ett undantag? Och har den gjort let; så har den väl strängt hållit sig vid att referera hvad vidPolisundersökningeh Ferkligen förekom; hvad rättegångsprotokollerna verkligen gifva vid hanlen? Dess redaktör — svågern, brodern, morbrodern -— pr August Blanche med ett, ord, är ju en man, som gör anspråk på heder, rättskänsla, humanitet och sranplagenhet i dessa ords fulla och. fullständigaste ocmärkelse? Nå välan, hän har väl åtminstone icke onnat tillåta sig att på förhand stämpla sinsvågers rederpart till förbrytare, att öfverdrifva till och med len af målsegaren ahgifna brottsligheten, att ingå i sersonligheter, karaktersskildringar och. enskilta förrållanden, med ett ord ätt agitera opinionen mot rederpartens. persön? Tidningen sjelf må svara: Den 19 Juli 1858 började polisundersökningen: Pen 24 fuli talar Illustrerad: Tidriög Om ett högst upprö