Aftonbladet – 22 juni 1859, sida 2

— Under det uti kyrkans högre regioner, såsom af professor Lindgrens Kyrkliga uppsatser, bland annat visat sig, ett bemödande röjer sig att befästa den gamla fåkunniga ofördragsamheten samt frånkänna dem namn af kristna, som icke vilja till alla delar underskrifva de läroformler, som statskyrkan uppställt, framträder deremot i samhällets lägre lager en religiös verksamhet af en motsatt anda, syftande till att nedbryta de skiljemurar, som kristna kyrkor och sekter af särskilta benämningar hafva uppställt, samt igenkänna, älska och akta hvarandra såsom kristna trosbröder äfven under skiljaktighet i religiösa åsigter. Detta har visat sig vid de årsmöten, som den Evangeliska fosterlandsstiftelsen och den svenska afdelningen af den Evangeliska alliansen i dessa dagar hafva hållit. I synnerhet vid den sistnämndas årsmöte inskärptes flitigt den enda trosbekännelse, som nya testamentet sjelft gifver vid handen, nemligen den, att vi älska hvarandra inbördes, såsom grunden för religiös gemenskap. De särskilta kristna religionssamfunden, anmärkte en talare, skilja sig blott som böljorna i hafvet, hvilka dock som haf äro ett. Besinnar man nu, att nästan samtliga dessas medlemmer äro utgångna från de så kallade läsarne och ännu fortfara att räknas till dessa, så kan man ej annat än glädja sig öfver den riktning, som läseriet åtminstone till en del sålunda antagit och allt mer synes på väg alt antaga. Visserligen har den evangeliska alliansen ännu icke frångått sina bekanta nio artiklar eller de dogmer rörande -arfsynden, rättfärdiggörelsen, treenigheten m. fl., -som lutheraner och reformerta, presbyterianer och baptister gemensamt antogo, och svedenborgare, qväkare samt öfverhufvud alla, som icke vilja underskrifva dessa nio artiklar, förblifva således uteslutna från den brödragemensamhet, som dess medlemmar erkänna. Emellertid är godt hopp, att, sedan de en gång lärt förstå det väsendtliga vilkoret för all religiös gemenskap, de äfven hos dem snart skola lära akta och värdera kristna trosbröder. Sålunda visar sig, huru, under den med skäl fruktade sektsplittringen, en ny inre grundval, den enda sanna grundvalen för all religiös gemenskap, allt mer förberedes i sinnena. Dessa möten bevistades af den bekante f. d metodistpredikanten härstädes pastor Scott ock den ej mindre bekante f. d. kyrkoherden Lam: mers från Norge, bland hvilka i synnerhe den sistnämnde var utmärkt för en varm oct hänförande vältalighet och en klangfull och stark stämma.