ipprätthållandet af den europeiska jemnvigt, som hvilar på dessa principer, kunde Preusens regering icke för sig dölja, att ögonblicset nu vore kommet att uppträda för fredens iterställande. Preussens politik skall icke i någon af de åtgärder, som blifva nödvändiga, förneka den karakter, som den alltifrån den talienska förvecklingens början visat. Den riktning, som Preussen i sitt inre statslif fullföljer, innebär en tillräcklig borgen för dess utrikes politik. Och om Preussen på sin fana skrifvit upprätthållandet af grundvalarne för det europeiska rättstillståndet, så skall det derjemte finna tillfälle att visa huru det icke har för afsigt att ge understöd åt förtryckets eller våldets tendenser. a Regeringen vet väl huru djupt inkallafidet af en del af landtvärnet ingriper i flera bland det borgerliga lifvets kretsar. Men Preussens armåorganisation medgaf ej regeringen något val, om vid ordnandet af den italienska frågan, landet skulle uppträda med den vigt, som dess kallelse och tyska natiooens ställning inom Europa fordrar. Den åtgird, som preussiska regeringen nu icke utan ett drygt ansvar kunnat uppskjuta, är af en rent defensiv natur. Den försvarar Europas oafhängighet, som vore hotad, i händelse nya ordningar kunde inom Europa upprättas utan stormakternas begifvande. Preussen uppträder här icke för främmande intressen, det uppträder för sin vigt inom Europas råd, det uppträder för det tyska fäderneslandet, det uppträder för Europas frihet och fred. Utvecklandet af de preussiska försvarskrafterna synes kunna bli ett verksamt medel att vinna fred, och Preussen skall icke uppgifva denna förhoppning, så länge ännu ett skimmer deraf återstår. Den fred, som Preussen afser, måste emotsvara de offer, som regeringen fann sig nödsakad att af landet fordra. En sådan fred får ej vara utgången från dagens skiftande händelser; den måsta inom sig ega vilkoren för sitt bestånd. Och detta kan endast ske, om den emotsvarar de europeiska staternas verkliga maktförhållanden och de sedliga grundvalarne för folkens lif.