Aftonbladet – 20 juni 1859, sida 3

sin ungdoms pastoralkännedom och sin vice-pastorserfarenhet och som sällan varit i tillfälle att följa med tidsförhållandena. Författaren har hört flera bland de äldre kyrkoherdarne t. o. m. sjelfva säga just detta samma, had har tagit från deras egna läppar det om dem sagda. Det är väl sant, att, då kyrkoherden blifver urståndsatt att sjelf sköta sitt pastorat, han får en vikarie, och sådana skulle väl äfven, i det fall att komministrarnes beställningar blefve kyrkoherdars, komma att finnas och behöfvas, men den unge vikarien hade då att rådgöra med den gamle, just i pastoralvården kanske 20 år erfarne ordinarien, hvilken fördel för en ung vice-pastor nu icke så ofta erbjudes som då blefve fallet. Som för hållandet nu är, så blifva pastoraterna skötta antingen af de unga och mindre erfarne männen, eller ock af de gamle, som mången gång vid pastoratets tillträdande äro mätte af år och trötte aflefvander, Att enstaka undantag härifrån ega rum, det lärer ingen kunna bestrida. Men medelälderns mannakraft som utan gensägelse är den bästa i menniskolifvet, blifver i allmänhet för pastoralvården ett dödt, obegagnadt kapital. Huru väl vore det icke då, både å ena och å andra sidan, att denna fond af verksamhet tillgodogjordes! — Men, säges det, man vill icke dela pastora: terna, och mången tror att motivet härtill är så kallade prelatensiska intressen. Författaren är -antingen för mycket godtrogen, eller ock okunnig, om saken, eller ock har han rentaf rätt, då han icke tror på detta motivet. Snarare torde skälet vara det förut angifna skälet till den ofta förekommanle likgiltigheten för komministrarnes burgenhet. Han anser det högre presterskapet vara för mycket upplyst för att det skulle frukta för en nivellering eller ej se attjemnande är just odlingens vilkor. Måtte allenast enhvar inse att det yngre och lägre presterskapets lönevilkor är en hela presterskapets och sålundar: på sitt sätt kyrkans lifsfråga. — Låtom oss se till! — Hvem blir vanligen kyrkoherde? En komminister. Hvem blir vanligen komminister? En adjunkt. Om för de ringare lönernas skull ingen vill blifva adjunkt, hvarifrån skall man då få komministrar och kyrkoherdar; och om adjunkten ej har tillgångar att skaffa sig böcker till sitt vetandes förkofran, ej heller han får det som komminister, huru går det då med hans vetande som kyrkoherde, då han måhända för räntors och skulders betalande icke heller har tillfälle att köpa en bok? Låtom oss icke blunda för faran, utan hellte se. den och undvika den och afvärja den! — Prestbristen visar sig i en ganska bekymmersam skepnad, under det i hvarje församling, i hvarje pastorat folkmängden och dermed de presterliga och pastorliga göromålen ökas. Inom Skara stift uppgick folkmängden år 1845 till 274,113 personer, år 1854 utgjorde den 299,862, tillväxt sålunda per år med 2861, och är, med beräkning i samma progression, år 1859 314,167; men medan befolkningen sålunda ökats årligen med 2861 personer, hafva presterna minskats med 2,50 på året. Skulle samma prestminskning fortgå, så, alldenstund presternas antal den 7 Juli 1855 var 311, så skulle ock om cirka 40 år Skara stift vara utan prest. — Man hoppas dock, att, ehuru våra träd här i norden knoppas vid en senare vår in söderns, den nätta tiden af ett och annat århunlrade låter den åsigten utveckla sina blad att svenska presternas aflöning är litet oriktigt fördelad och leras aflöningssätt litet befängdt. (Slutet följer )