Aftonbladet – 20 juni 1859, sida 2

Medan hedersmunderingarne voro på, framtogs bibeln: Två ljus upptändes och sattes på bordet i flaggkammaren, hvarefter, sedan de gamle männen tagit plats på hvar sin sida, läsningen i helga skriften begynte — först om bröllopet i Kanaan och sedan om huru Jesus upptog barnen och välsignade dem; och flera böner gingo derefter med from andakt öfver deras läppar, böner för de bortresande makarne, der de gingo sina ?begynningsöden? till mötes som gift folk. När allt var slutadt, sade Gädda andäktigt. En får allt ändå be en bön till på fallrepet — teminstingen jag. Jag säger: Herre Krist bevare mej för all högfärdighet! Men frestande är det, när en stått ut sådana ärebevisningar som vi i dag. Det är sant nock! svarade lots-far. Men en kan tänka sej att.Herren låter en opplefva sådana ting för att di ska knyta sej till frukt.. Hvad har du för en tanke? Bäst jag stod i bröllopssalen — det var när vi utlofvade oss till att se på barnets väl — steg mej i sinnet en fundering: Kunde inte vi två sjelfva ta oss ett fostringsbarn ? Främlingsfiskarns lille Jakob ser på en med så bönemilda ögon. Och det vore då ett verk, som kunde vara till Herrans behag och en före ströelse för oss gamle. Vi skulle fostran till bjelpare och vän åt gudson, när vi inte mer orkar något... Hvad menar du, Gädda? Bara detta, lots-far att jag unnar dej att ha hittat påt... Så kan vi då sluta vår dag i sannskyldig glädje... Du kan ha pilten att läsa och frukta Gud, jag :kan läran att göra båtar, och när gudson är här, får han låta dem segla. Skönt blir det också, när Majblomstret och Gudmar nu ä borta, att ha någon som riktigt fäster sej vid: hjertat hemma vid soch bli vi sjuka, så ha vi en liten ärnesven..