Aftonbladet – 18 juni 1859, sida 2

riget och skola väl icke heller så snart få et; men preussiska politiken går likväl en estämd vändning till mötes, hvarom jag ville rättan tid upplysa AR Den af oss förut omnåmnda cirkulärnot, om af ryske utrikesministern, furst Gortschaoff, blifvit tillställd Rysslands sändebud vid tskilliga af de tyska hofven, meddelas nu in xtenso af I Independance Belge och är, engt denna tidning, af följande lydelse: Herr grefve! Under de förvecklingar. som upptått i Italien, hafva flera stormakter i Europa trott ig böra genom förklaringar angifva sin omedelbara ch eventuella ställning. Enligt de underrättelser i bekommit, har hennes britanniska maj:ts regering illkännagifvit för de tyska förbundsstaterna, att enigt dess tanka ingen fientlig handling af franska reseringen, intet obligatoriskt fördrag skulle rättfärliga ett anfall af Tyskland mot Frankrike, likalitet om det förtidiga -ådagaläggandet af ett så beskafadt uppförande, att det skulle kunna medföra ett uropeiskt krig; samt att i följd deraf hennes storyritanniska maj:ts regering skulle, om tyska förbunlet i nuvarande ögonblick framkallade ett dylikt krig stan någon casus foederis samt utan tillräcklig anedning generaliserade ett krig, hvilket så mycket som möjligt borde förblifva Iokaliseradt, fortfarande akttaga en sträng neutralitet och icke kunna lemna Tyskland något bistånd eller genom sin örlogsstyrkas mellankomst garantera de tyska kusterna mot ett anfall. Å sin sida har kabinettet i Tuilerierna högtidligen förklarat, att det i afseende å Tyskland icke hyste någon känsla, som vore egnad att väcka dess oro eller framkalla misstroende, samt att det endast lifvas af den uppriktigaste önskan att lefva i godt förstånd med tyska förbundet, hvars rättigheter och intressen det är beslutet att allestädes respektera. Slutligen har preussiska regeringen, då hon utfärdade befallning om sin armås ställande på krigsfot, förklarat, ätt denna helt och hållet defensiva åtgärd hade till ändamål att värna Tysklands integritet, att betrygga dess intressen för alla eventualiteter samti att vaka öfver upprätthållandet af den europeiska jemvigten. För att angifva: den mening, som H. M. kejsaren hyser om de nuvarande vigtiga frågorna, skulle j kunna inskränka mig till att hänvisa till dessa fö klaringar. De grundsatser, de hylla, och de försäl ringar, de innehålla, äro fullkomligt öfverensstämmande med vår höge herres åsigter. Då emellertid H. M. på de senare tiderna blifvit föranlåten att lemna äsido den tillbakadragenhet, han ålagt sig alltsedan det orientaliska kriget, anser jag det vara at nytta att för de kejserliga beskickningarna ingå i några detaljer i detta afseende. Kejsarens önskan att uteslutande egna sin uppmärksamhet åt de väsentliga reformer, som börjats inom hans rike, har måst vika för omständigheternas vigt. Vår hög: herre har icke ansett sig kunna förblifva en likgiltig åskådare af de förvecklingar, som hota den allmänna freden. För attundanrödja dessa förvecklingar, hafva vi föreslagit en europeisk kongress. Denna id omfattades ifrigt af stormakterna. Denna kongress var ingen hemlighet för någon af dem. Programmet dertill hade på förhand blifyit uppstäldt på utaf hennes britiska maj:ts regering föreslagna grundvalår och erhöll till och med sedermera ett tillägg, som fordrädes af österrikiska regeringen. Den ursprungliga id, som förestafvat förslaget, gjorde ej intrång i något väsentligt intresse. Å ena sidan hade den ifrågavarande territoriala besittningen i Italien bibehållits, och å andra sidan kunde af kongressen ett resultat uppstå, som icke medförde någon öfvermåttan stor eller ovanlig omkastning i de internationella relationerna. Hvad oss beträffar, voro vi villiga att vid dessa rådplägningar ådagalägga det mest försonI ga sinnelag och de lifligaste billighetskänslor. Förtröstande på det understöd, som våra bemödanden skulle hafva rönt, kunde vi hoppas, att menskligheten skulle förskonas från krigets gissel. Denna förhoppning blef sviken. I sista ögonblicket, och då alla detaljsvärigheter tycktes undanröjda, afbröt Wienerkabinettet helt plötsligt underbandlingarna, auförande det enda skålet, att dess värdighet icke tillät det deltaga i en kongress, hvartill de italienska hofven och följaktligen äfven Sardinien skulle vinna tillträde. i Jag behöfver ej nu söka bevisa, att på en kongress, sammankallad för att sysselsätta sig med Italiens angelägenheter, frånvaron af de italienska hofven inneburit på samma gång brist på logik och vägran af rättvisa, samt att deras deltagande i kongressen härflöt från grundsåtser, som blifvit antagna i Aachen och som godkänts af de utaf Österrike sjelf sammankallade kongresserna i Laybach och Verona. Vi hafva lifligt och djupt smärtats af ett beslut, som å ena sidan bevisade, att den afsigt, som förestafvat vårt förslag om en europeisk kongress, icke blifvit förstådd i Wien, samt å den andra åt krigslyckan öfverlemnade intressen, hvilka skulle funnit ett skyddsvärn i sjelfva hufvudgrundsatserna för den föreslagna kongressen. De vexlade skrifterna i denna underhandling skola en gång drabbas af det allmänva samvetets dom. Vi frukta i ingen detalj tör d n dom, som det skall fälla öfver det kejserliga kabinettets uppförande. Då skall det ända till påtaglighet konstateras, att, som vi icke hade någon annan afsigt än att påskynda en kongress, hvarifrån vi ho; pades få se en fredlig lösning utgå, inga svårigbeler å vår sida intet envist fastbällande vid en förutfattad mening lagt något hinder deremot. Vi böra med all uppriktighet tillägga, att franska regeringen under loppet af dessa underhandlingar på ett lojalt sätt understödde de regeringar, hvilka likasom vi önskade betrygga fredens bibehållande. Vare härmed huru som helst, så återstod för oss, sedan detta ytterliga bemödande att förekomma det krig, som nyss utbrutit, misslyckats, en annan pligt att uppfylla, den att så mycket som möjligt inskränka olyckorna deraf. I afseende härpå har jag redan förklarat, att vi fullkomligt insfämma i de makters förklaringar, hvilka eftersträfva detta för Europas allmänna intressen så vigtiga mål. Företrädesvis anslutande oss till H. britiska M:ts regerings förklaring, kunna vi ej underlåta att uttrycka vår ledsnad öfver den agitation, som uppenbarar sig inom några delar af Tyskland. Vi befara, att den har sitt upphof uti en missförstådd analogi med det, som gjorde, att man i Wien missförstod meningen med den af Ryssland föreslagna kongressen. Men de missförstånd, hvilka kringhvärfra folkens öden, antaga en allvarlig karakter, som ålägger så som en pligt att söka skingra dem. Vår höge herre vill ej att sådana skola finnas i afseehde å de åsigter han hyser under de nuvarande konjunkturerna Några af tyska förbun. ets stater tyckas förnämligast vara gripna af en fruktan för fråmtiden. För at undvika en fara, som vi anse icke ega grund, utsätta de sig för att uppväcka verkliga sådana, och dett: ej allenast genom att ej kunna motstå de passioner hvilkas utveckling kunna sät a på spel regeringarne: .Åsälerhet och inre styrka, utan äfven genom att all. varsamt förorätta en mäktig grannstat, just i sam ma ögonblick de af densamma mottaga betryggand förklaringar. Fransk geringen har högtidligt för Fre a rn GS AG SCENE Da peng ——— mr a NS SET ae än RE Er Ae NT