Aftonbladet – 17 juni 1859, sida 2

slängd i gudsfruktan, kan väl aldrig styrka till mened. Jag har många gånger svurit att ej taga en tulltjensteman till måg., Det var ett listigt spörsmål — men jag vill svara er utan list. Om jag gjort och svurit på ett löfte, som jag sen fann att jag inte med rättfärdighet kunde hålla, skulle jag ödmjuka mej inför Honom, som både kan binda och lösa, och be honom ta ifrån mitt bjerta den falska tanken att jag på allvar lade någon vigt på sådana löseeder som en inte skulle göra, men som mången gör. Och när jag så inför vår Herre kommit att slå ner ögonen öfver min skrymtan, skulle jag tro att han bad mej slå opp dem igen — och då jag följt den befallningen, ville jag hålla mej värdig att gå på den vägen, som han jekat ut för mej. J är också en särdeles slug man, lots-far! menade Moss fryntligt. Det har en lof till, herre, när en talar med en, som är så kunskapader ... Och nu vill jag trygga mej till det hoppet, att j inte alldeles kastar bort orden, fast de kommer från en så ringa man som jag, för giftermål må det bli — eljest, om det skall börja med uppståadelse igen, får j ett svårt ord osagdt med erat samvete, när det binner till stor-räkningen. Nå, kom igen i öfvermorgon, så får j höra att jag bittat det bästa beslutet. Jag vet inte hvad patron menar med det bästa, men jag lägger saken i Herrans helga hand och: säjer bara till afskedsord att den, som går på slipprig grund, må inte något vidare stoltsera, för slipprigheterna ä lätta att falla på. Farväl, farväl, min käre lots-far! Guds frid ... Helsa Gädda... Farväl, farväll Så snart gubben från Ufklivpan kommit ut genom dörren, kände Moss sig liksom har vältvättad sluppit ur skärselden.