Aftonbladet – 17 juni 1859, sida 2

att det är en misstagelse. Och fast den, som sitter här och tar sej den dristigheten att tala detta, inte är någon annan än lotsen från Ufklippan, så vill han ändå i sitt och en annans namn minna er på att j är skyldig Herran ett dubbelt tackoffer, både för ett bergadt namn och ett bergadt samvete — för, såsom j sjelf beklagat er för mina öron, har j varit grufsam i er vrede, och det hade allt känts, om hon nu hvilat under jorden., Det är mycket man förlåter gamla bepröfvade vänner och hedersmän, svarade Moss med mera hjertlighet, och j har hört hvad jag fordrar af den hon har sin kärlek till. Men den fordran är det som patron må låta fara! Det vill inte vara Herran behagligt att i sådan sak ställa till tvingemål, utan må menskan ha sin fria vilja i det fallet. Och sen får j menskligt besinna hvad det vore för den stackars unge herrn att nu med detsamma slå sej ner på den här stranden! Han är öm i hjertat och lättrörd i sinnet, och för den, orsaks skull vore det honom ganska ohelsosamt att inte kommhb på annan främmande plats. Nå, lots-far, j kan säga rent ut att hustru min haft er till den här beskickningen ? Nekar alls inte till att vi haft vår talan om det ämnet, Men jag vill be patron: vara så god och inte betvifla sej på att jag kommit alltväl i egna ärendet, för jag hade allaredan märkt att era stora ångestlöften stod som i berget, och så ville jag minna er på att Herran också har godt minne och kan sjelf fordra in sina olösta skulder. Men med gladelig själ ville jag gå hem, om J nu vore stämder på annan led. SSE och tullman är lika för Herran, och det blir ingen förskillnad till, när de ropas opp på den store domedagen. Godt, godt, lots-far... Men j, som är så