Aftonbladet – 16 juni 1859, sida 2

nederlag borde i följd af allt detta vara beroende endast af enderas numeriska öfverlägsenhet vid en sammandrabbning. Men då tvärtom. under pågående krig, likasom förr, ct visat sig, att österrikarne alltid blifva slagne af fransmännen, äfven när de äro öflägsna tiil antalet, så måtte detta hafva särskilta anledningar, oberoende af de materiella . omständigheterna. Och sådana anledningar saknas ej. Despotismen dödar, men friheten gör lefvande. Redan grekerna kände sig säkra vid öfvermaktens anfall; de visste ätt slafvar icke segra ötver fria män. Men Frankrike är lika despotiskt styrdt som Österrike, kan man invända. Ja, detta är till cen viss grad sannt för det närvarande. Frankrike är politiskt omyndigt, på egen begäram. Men då många menniskor håna Frankrikes evolutioner och peka finger åt ett folk, som genomgått så stora pröfningar, som offrat så wycket af sitt blod för friheten, men slutat ned att låta sig fjettras af Napoleon, är det tid att erinra, det revolutionerna hade till lösem icke blott frihet,, utan äfven jemnlikhet,. Och denna jemnlikhet, som synes icke kunnat vinnas utan guillotinen, som jemde den förnämaste med den lägste och jorde hufvudet kortare på enhvar, som bar let för högt, den herrskar sedan 1790 i Frankrike. Man har kanhända icke allmänt fullmlig kännedom om tillståndet i Frankrike e 1789, och här är icke stället att beskrifva t. Men i afseende på armen anföra vi ett drag, som sammanhänger med svaret å fråsan i vår öfverskrift. Intill revolutionen unde i franska armån ingen ofrälse uppstiga till officersgraden. Måtte han tjena huru länge. uppföra sig huru utmärkt, slåss huru tappert som helst — han måste dock qvarstanna i nderofficersgraden, emedan han var en vanbörding, under det den högättade adelsmanen i vaggan hugnades med löjtnantsoch i olten med öfverstefullmakt. Det var emelortid dessa vanbördingar, som skötte regenentena, medan officerarne lefde vid hofveti eklighet och laster. Det var ock underoffirare, som gjorde republikens krig, sedan de sälborna officerarne emigr:rat — d-, som seicrmera blefvo generaler, marskalkar, hertiar och konungar. Det är från 1789 som svusköten varit råämnet till marskalkstafven. Den är det ännu; Hvarje fransk soldat ser id utbrottet af ett krig framför sig de blänlande bilderna af en Hoche — den tappre soldaten, som vid 24 års ålder var öfverbefilhafvare för Mosel-armen; af Ney — den t-ppraste bland de ääppre, som från simpel sar tjenade sig upp till marskalk och erböll titeln furste af Moskwa; af Kleber — som från grenadier i en kår af frivilliga gick zsenom graderna tills han, såsom Egyptens styresman, föll för en fanatisk muselmans dolk; af Soult — först soldat, sist hertig af Dalmatien och konseljpre8ident; af Junot och Massna — hvilka likaledes började sin bana : ledet och slutade: den ene som hertig af Abrantes och guvernör öfver Illyrien, och icn andre som hertig af Rivoli; af Bernadotte, hvars bajonett förvandlade sig till en !ubbelspira, och af så många andra ur revolationens, konsulatets och kejsaredömets hjeltekara. Han vet att äran och lyckan vänta :onom deruppe på höjden, hvarpå det fienta batreriet håller på att decimera hans remente. Detta batteri skrämmer. honom sådes icke; tvärtom, han springer det till mös såsom älskaren till sin brud, och är det än döende han omfamnar det, så har han dock egt det ett ögonblick och fått gifva det afskedskyssen. Äfven under fredstid kan den franske sollaten af den lägsta börd stiga upp i de höare graderna. Man möter i Paris :mången blus, som kan tala om sin son löjtnånten, och mången tvätterska eller portvakterska, för hvilken hennes son kapteuen icke: blyMarskalk. Pelissier, hertig af Malakoff. bondson, och: franska republikens president general Cavaignac hade tjenat som simpel soldat i ett geniregemente. Jemmnlikheten i rättigheten till. befordran fter förtjenst utan afseende på börd går i bredd med jemnlikhet i de högre och lägre gradernas förhållande till hvarandra utom tjensten. Der officeren tar sitt kaffe och spelar sitt domino, sätter sig äfven soldaten vid hans regemente och dricker sin flaska vin, och begge konversera lika högt om dagens frågor. Om fransmannen verkligen är mera ädling af naturen än många andra folk, så måste det ock medgifvas, att det erkännande, ns blotta egenskap af menniska röner, biser att hålla honom uppe på hans höga indpunkt, när andra nationer deremot förgenom att bemötas och behandlas såsom trälar. rn Se på österrikiska armen. Österrikaren är uppfödd i blind underdånighet för adelsmansen, bos hvilken han ända till 1849 var ett lifegen, för presten, som ger honom betager honom den salighet han gerna önskar att få smaka i en annan verld, til nägon ersättning för allt lidande i denna, och för fogden, som skinnar honom på det lilla kronan och adelsmannen och presten emnat öfrigt af hans tungt förvärfvade styfr. Kommer österrikaren i krigstjenst, så r han ytterligare ,en herre att darra för. Man lärer i österrikiska armån icke vara särdeles hård, men man håller den disciplin, som öfverensstämmer med samfundsförhålEsra ÅDNINSETASEART BES EST ST OSJNNE SENT Min gunstige broder! S Kunde just tro att Ulfven och Lammet