Aftonbladet – 15 juni 1859, sida 3

någonting i parkväg. Det måtte vara en af de enklaste, men derjemte högsta njutningar att sjelf plantera, ordna, vrida och vända med sin egen jordlapp. Öfverger jag sjön, går jag icke i städerna och qväfs mellan husen. Jag vill ha Guds fria himmel ostängd öfver mig; och gröna ängar och fält, som ligga invid hafvet, äro alldeles icke att förakta. Moss skall bygga på Svartskär. Nåväl, hvarföre kan,man ej också påbygga Gläborgs manbyggning och ge den en viss stil — jag ser ingenting som hindrar det; och om jag blir byggmästare der, skall Gläborg komma att taga sig ut så välsom någonsin en vacker villa i norden med sin ståtliga utsigt öfver hafvet. Jag har också haft en annan plan, den att nedsätta mig under Andalusiens sköna himmel i någon afskild vrå; men der finge jag nog sitta ensam, om jag icke ville hoppas p sällskap af ett par svarta brinnande ögon, balfdolda under den mörka slöjan... Min håg står dock ej ditåt. Starka glödande skönbeter äro mig motbjudande. Aldrig frid... alltid svartsjuka, hat, storm... med ett ord passion. Jag ryser för denna art af kärlek. Min tid är förbi. Jag bar hvarken storm eller passion qvar. Allt hvad jag önskar i denna väg är en spisvrå, der jag kan få retas med någon liten varelse. som haft det modet att anförtre sig åt min vård. Sådan är min himmel; och som den ej ståt att vinna under dessa välsignade luftstreck, de: solen. glöjer och menniskan glöder, måste jag söka den i ett land, der temperaturen ä1 mera öfverensstämmande med min egen, ty när allt kommer omkring, kan jag ändi icke — hård eller ej — lefva ensam och der för tackar jag Gud, ty: det är ett grymt lif det der menniskan förer utan någon annal själ än sin egen att plåga. . En sök fruktar jag, nemligen att jag al drig blir rätt botad för en släng af sinnes sjukan, den, som liknar fågeln, hvilken met näbbet hugger och hugger på egen bur Det skulle nog vara skönt att finna en annar