Aftonbladet – 10 juni 1859, sida 3

assist Revolutionen i Tosoana. Rörande denna tilldragelse, föranledd af Frankrikes och Sardiniens uppträdande mot det österrikiska väldet i Italien, har Neri Corsini, markis af Lajatico, i ett bref till sin i Rom vistande son Tommaso Corsini, hertig af Cisigliano, meddelat en berättelse, ur hvilken vi här nedan skola återgifva några detaljer: Redan i många dagar — yttrar Neri Corsini — hade de politiska händelserna och krigsryktena inverkat på partiernas rörelser, och befolkningens sympati för den nationella saken växte, oaktadt denna rörelse icke hade uppenbarat sig i några offentliga manifestationer. Alla välsinnade ur hvarje parti bemödade sig, såsom en man, att öfvertyga regeringen om de faror som hotade landet och dynastien, i afsigt att förmå regeringen att ändtligen upphöra med en politik (föreskrifven af Österrike), som hade den offentliga meningen emot sig, och antaga en sådan som tidsbändelserna fordrade. Ibland dessa var också jag. Intill den 25 April var situationen ännu så god, att jag till följd af de meddelanden, som erhöllos af åtskilliga vänner, hoppades, att om regeringen ville öfvergifva neutralitetspolitiken och lofva att förena sig med Frankrike och Piemont, såväl i krig som i fred, ställningen skulle blifva sådan, att landet sannolikt ville finna sig vid att låta ministeren qvarblifva vid styret. Detta nyttiga råd lät jag en allmänt aktad person meddela mimsterpresidenten Boldasseroni, men han vann dermed icke: något resultat, lika litet som de många andra budskap i samma syfte, hvilka jag under loppet af de föregående dagarne genom samma mellanhand hade meddelat ministern. . Emellertid bade den termin utlupit, hvilken Österrike peremtoriskt hade förelagt Piemont: fientligheternas utbrott syntes nära förestående, och den 26 April om morgonen spred sig ryktet att kriget redan hade börjat. Oaktadt allt detta, samma stillhet och overksamhet från regeringens sida, och samma säkerhet hos alla dem, hvilka omgåfvo fursten (storhertigen Leopold II, erkehertig af Österrike, född 1797), och som vidblefvo att tro och säga, att den nationalitetsid, af hvilken ett helt folk var lifvadt, blott var en verkan af några partigängares intriger. Corsini meddelar derefter tilldragelserna den 26. April, då befolkningen i Florens, utan att gör sig skyldig till några förnärmelser, följde en oförfärade general Ferrari, hvilken såsom vanligt gick till fots, igenom staden, derunder disciplinen bland militären visade sig något förslappad. Derefter fortsätter han: Men icke ens dessa otvetydiga tecken voro tillräckliga för att rubba ministrarnes obeveklighet. Den 27 om morgonen fick jag tidigt besök af en vän, och vi beklagade gemensamt landets elände och den fara som hotade dynastien, då kl. 9 anmäldes att öfversten för gensdarmeriet ville besöka mig. Härmed begynner historien om de fyra timmar, som hvarken landet. eller jag någonsin skall glömma. Enligt storhertigens order skulle gendarmeriöfversten föra mig till palatset Pitti. Med bevekande röst bönföll ban att jag skulle ila dit, emedan faran var öfverhängande. Först samma dag hade jag fått veta, att ställningens faror hade på en gång blifvit uppenbara för storhertigen och hans ministrar, då samtlige kårcheferna enhälligt förklarat, att trupperna icke kunde styras, med mindre man utvecklade den trefärgade fanan och lofvade dem att få deltaga i oafhängighetskriget. Jag hastade att låta min vän gå till sardinska legationen, der jag kort efter sammanträffade med honom, för att erhålla del af på morgonen inlupna underrättelser, och visshet om jag EA 2 — 2